Idag har jag berättat för mina elever om min essä. Det är ju sällan de skriver något så långt, så det är lätt att imponera på dem. Det var ju inte det som var meningen, utan jag ville visa på kopplingen mellan mitt jobb och mina studier. En elev frågade om jag hade skrivit om dem, så jag visade på avsnittet om svenska som andraspråksinlärare, som har arabiska som modersmål. Där läste han vad jag hade skrivit... Och det kanske inte var så lättläst, men det var i alla fall om dem!

En elev frågade vad L2-inlärare betydde och fick då lite mer sammanhang i texten.

Nu ska vi jobba hårt med uttalet!

Man måste inte. Inte när man är så trött, så man vill gå och lägga sig innan Bolibompa. Jag funderar på att hoppa över stickcaféet ikväll och bara ta det lugnt. Spela lite Wordfeud och sova tidigt. Kanske lyssna på musik, eller kolla svtplay.

Softa under täcket, låter inte det skönt?

När man har suttit och skrivt en hel helg, finns det inte så mycket inspiration eller ork att blogga. Jag trodde inte jag skulle bli klar tills på torsdag och igår morse hade jag ont i magen av det... Nu är essän färdigskriven och titeln blev:

”Humååru?”

Om att låta som en svensk, oavsett modersmål.

Jag hade som morot, att om jag blev klar skulle jag få gå på stickcafé imorgon kväll. Så nu vet ni vad jag gör imorgon! Kom med! Klockan 19 i Filadelfia Ljungsbro. Om du inte tycker att du är bra på att sticka, så kan du få hjälp där. Och så kan du få vara bra på att fika, det är alltid något! Inspiration får man på köpet.

Men nu ska jag bara njuuta av resten av kvällen!

Det har varit väldigt segt att skriva idag. men det gick bättre framåt kvällen, när jag hittade mer material som hörde ihop. När det var som segast, skickade mannen ett sms från kyrkan: "Alla hälsar och tackar för det goda brödet." Det kändes gött. Lite blev det över, så nu har vi kvällsfikat:

Och sonen hittade minimarshmallows i skåpet, så han gjorde varm choklad till.

Nu får det bli lite skrivande till, så jag kan ana ett slut imorgon.

Önskar dig en skön lördagskväll.

Det finns olika sätt att bedriva ungdomssporter på och jag har sett ett antal lag på nära nivå.

I ena klubben har man som regel att inte toppa lag, utan alla är med efter träningsflit, oavsett hur bra eller dålig man är, ALLTID. Om man har en dag när man inte kan träna, för att det krockar med skolarbete (prio ett i vår familj) eller annat, som man inte kan styra över själv, så drar man iväg ett sms till tränarna och berättar. Svaret blir: "Lycka till, vi ses nästa gång." Då kommer man på nästa träning och tycker att det är kul. Det laget har hållit ihop från "bollekis" till A-laget. 

I andra klubben är sporten det enda som räknas, och det ska toppas där det är möjligt och det finns INGA ursäkter att inte komma på träningen. Kommer man inte på sista träningen innan match, är man petad, fast man först var uttagen, oavsett anledning... Här blir laget mindre och mindre och flera föräldrar och barn har reagerat och tröttnat. Killar som nyss blivit tonåringar och borde tycka att det är kul i flera år till.

Någon som ser sambandet?

Saker man kan göra när man borde plugga järnet:

Ladda tvättmaskinen.

Skicka mannen till återvinningen och affären.

Piska dottern att städa.

Baka linfröbröd till församlingsafton.

Piffa ljus och blommor till altaret.

Plantera om orkidéer.

Äta godaste middagen med fläskfilé och klyftpotatis.

Blogga.

Nu är det dags att läsa igenom lite fler forskningsrapporter och få ner det i ett dokument.

Vitsen med att lära sig saker, är väl att man ska ha nytta av dem? På våra studiedagar när eleverna hade höstlov, gick jag en snabbkurs i WordWall. Det var så där skojfriskt kul, så man trodde nästan att det var förbjudet att få betalt samtidigt. Vi gick igenom lite grunder och blev sedan uppmanade att leka och upptäcka själva.

Jag har gjort tre saker:

- Placeringsskiss för min mentorsklass. Det är datorn som slumpar, så ingen kan klaga. Har funkat i två veckor, med en inte så jättesmart placering, men alla finner sig i placeringen, för den är ju slumpad. Igår gjorde vi en ny slumpning och den blev sådäääär. En tom bänk längst fram vid fönstret får bli reserv, när det kör ihop sig.

- Glosmemory för sexan. Mina sjuor spelade det igår, lagvis och det var BLODIGT allvar.

- En ska bort. Sista timmen på fredagar kan vi ägna åt det som behöver göras, ha klassens timme eller lägga ett prov/förhör som inte har funnits tid för. Igår lade vi tyst läsning efter nya placeringen. Sedan körde vi En ska bort, där datorn väljer slumpvis vem som ska få gå. Min kolleg åkte ut först och sedan jag. Jag uppoffrade mig att stanna kvar och fortsätta sköta datorn. eleverna fick gå med 1-2 minuters mellanrum. Nu har vi testat det och ska inte göra om det, för det funkade inte! 

Men det som funkar tänker jag fortsätta med.