Nu börjar en period med en tre veckor lång transportsträcka. Det innebär mycket på jobbet, med Nationella Prov och rättningen av dem, några resterande uppföljningssamtal av utvecklingssamtalen, klassens försäljning av Newbody, samt mitt uppsatsskrivande privat.

Jag biter ihop och hämtar min matkasse från COOP idag. Det är vältajmat. Och barnen (och jag) vet redan innan vad det blir för mat under veckan.

Håhåjaja, nu drar vi igång!

.

Jag undrar om det är någon form av evighetsstraff det här att alltid sova dåligt och vakna tidigt. Jag funderar över hur det ska kunna bli bättre. En sak som är bra, är att jag sällan stressar upp mig över saknade sömntimmar. Om jag vaknar en morgon och konstaterar att det har blivit ännu en natt med knappt fem timmars sömn, så tänker jag bara "jag överlever" och så knallar jag på. Jag stressar inte heller upp mig när jag vaknar mitt i natten och inte kan somna om. Då kör jag en omgång Wordfeud eller surfar lite på mobilen. Det brukar ge resultat.

Det som är tråkigt är att jag nästan aldrig (d.v.s. kanske någon gång per halvår) sover sådär riktigt länge och vaknar helt utsövd. När jag lyckas med det, så brukar jag antingen vara helt stel i ryggen eller ha huvudvärk...

(Och det är skillnad på att vara trött och sömnig. När man är sömnig så gäspar man och ögonen vill trilla ihop. Tröttheten sitter mer i kroppen, eller i huvudet, om man har pluggat hårt, t.ex.)

Det är det som är det sköna med lediga dagar; då får jag ta en liten tupplur mitt på dagen. En kvart - tjugo minuter räcker för att jag ska ladda om. Och nu är ju säsongen inne för att sova i uterummet, vilket ger lite extra syre.

Men nu piggar jag upp mig med en kopp kaffe till och sedan får det bli lite studier. Det kan man i alla fall bli trött av!

Finns det någon som seriöst tycker att det är roligt att skriva uppsatser på universitetsivå? Jag har svårt att tro det...

Därför blev det extremt många undanflykter och långa pauser i dagens skrivande. Och sedan är det sååååå trögt. Mumsmums-fluff i skallen.

Gick och duschade för att se om det rensade hjärnkanalerna...

Nu sitter jag här i svarta mjukiskläder och rosa strumpor med hästar på. Det är väl ungefär så roligt det blir....

Ha en fin lördagskväll!

Jag kanske inte är rätt person att uttala mig... men jag har en åsikt, som har blivit en livsstil.

"Dyra prylar med 'rätt' märke

är inte per automatik snyggare eller mer hållbara."

(Och be mig inte vara tyst för att jag har Unikko-mönstrade gardiner i köket...)    

Jag är svag för snygga prylar, snygga gardiner och snygga kläder, men det har INGET med märket att göra. Jag är inte speciellt imponerad av Iittalas ljuslyktor Kivi, som kostar 262:- till kampanjpris:

De är okej, jag kan medge det, men inte för 262:-!

Det var bara ett exempel...

Ett annat är taget ur en kort diskussion med mina elever, där de tyckte att det var under min värdighet att åka omkring i en repig Skoda. Jag borde ha en Audi eller BMW, tyckte de. Jaha? Skulle det göra mig till en bättre människa eller lärare? Skulle jag vara lyckligare när jag åkte till & från jobbet, eller handlade på Hemköp?

Ett tredje exempel är när man tror att vissa affärer, med vissa märken, bara säljer kvalitetskläder. Läser inte folk på lapparna i kläderna de köper? Där står en massa fakta som man kan tolka och sedan handla efter det. Käcka, snordyra underkläder som ska tvättas i trettio grader: Vem vill ha det? Och framförallt: Vem tror att de är fräscha efter första tvätten?

Ett märke på kläder är ingen garanti för kvalitet. Det är bara en garanti för att något listigt företag har lagt ut massor av pengar på reklam och fått tillräckligt många att tro att just det märket är status. Likadant gäller massor av inredningsprylar...

Så handlar du saker för att de är snygga, "inne", eller ger dig status?

Om man är hemma en dag från jobbet, så straffar det sig rejält. Hade en hel del att ta igen idag, men det flöt på. Massor gick automatiskt, för jag var så vansinnigt trött. En grupp började på ett nytt arbetsområde, med utdrag ur engelska klassiker och andra bra texter. Men då var det någon elev som tjurade ihop, p.g.a missad film i måndags. Är det MITT fel att elever blir sjuka?

Jag har i alla fall hunnit med en del trevligheter idag:

- Lunch med en trevlig kollega, utan en massa störande elever, trots att vi satt mitt i matsalen.

- Donering av pelargonskott. Jag tänker åka och inspektera dem i sommar, så de verkligen överlever.... och tigga till mig en fika.

- Skrivit ut nästa veckas recept till COOP matkasse.

- Fikat och studerat (=googlat på varsin dator) med en god vän.

- Betalat min skuld till biblioteket, så jag får låna igen.

- Ätit enklaste maten med mannen... Helt BF!

- Pratat med gotlandsresenären, som intygade att det var snygga tjejer med i konfagruppen.

- Paxat bästa soffhörnet...

Jag tror faktiskt att jag är rätt bra på att vara professionell på jobbet. Jag är inte särskilt mammig åt min klass och jag är inte "kompis med alla".  Det funkar i det stora hela ganska bra. Om det inte hade gjort det, eller om jag inte hade haft den känslan, så hade jag nog gått vidare till något annat jobb.

Men så är det de egna ungarna. Ibland är de bara fööööör mycket! Då kan jag inte gå in i arbetsrummet, prata av mig med en kollega, skratta åt eländet, ta en fika och anfalla igen. De är ju liksom överallt när man kommer hem och de uppfyller mina tankar 24/7 när det är som värst.

Inatt vaknade jag strax före fyra och hade kommit på vad problemet var och hur det skulle lösas. Trodde jag. Migränanfallet kom lika fort som den smarta tanken. Och raseriutbrottet från tonåringen var som ett oannonserat vulkanutbrott.

Mailade in min sjukskrivning tillsammans med ett par lektionsplaneringar. Väntade sedan på bättring... Tyckte synd om mig själv, för energin rann ur mig så totalt. Kollade då på "Mot alla odds", där Rickard, min klasskompis från gymnasiet är med. Då känns det liksom fel att sitta och tycka synd om sig själv, eller hur?

Tröttare än tröttast, lade jag mig på soffan... Och var tvungen att skicka iväg ett sms om att jag inte hade tid at träffa en god vän imorgon, för dagens beting på biblioteket fick bli imorgon istället. Då ska hon OCKSÅ dit! Yippiiii, biblioteksdejt, känns såååå college-aktigt!

Och precis när vi hade avslutat konversationen kom sonen hem med nybakta vaniljbullar från Hemkunskapen.

Helt klart dags för en Trisslott!

.

Jag har tagit det rätt lugnt  i flera dagar. Men igår inträffade något som jag inte kunde hantera, utan jag gick och lade mig i uppretat tillstånd. Idag ska problemet lösas, men huvudvärken finns ju här...

Helst av allt skulle jag vilja ta en spa-helg (eller ännu hellre en "varmt i trädgården-helg") och bara stänga av en massa måsten. Samtidigt är det ju sånt som driver mig framåt. Jag gillar inte att dega ihop.

Idag ska jag kurera skallen och OM det är möjligt ska jag in på dotterns välgörenhetskonsert ikväll. Just nu känns det "NEJ", men det kan mycket väl ändra sig.

Ta det lugnt där ute!

Det är helt otroligt vilket administrativt samhälle vi lever i. Idag har jag hållt på med massor av pappersarbete: Scannat in betyg och intyg, kopierat litteratur, strukturerat ett nytt projekt där mina elever ska få besöka förskolor och läsa sagor för dem, ansökt om ledighet för sonen, anmält honom till helgens Gotlandsträff, samt bokat tåg+buss+båtbiljetter.

Sonen ska alltså resa helt ensam från Linköping till Gotland i helgen och träffa ett helt okänt konfagäng. Jag tycker det är lite modigt för en som inte har fyllt femton. Han tycker det ska bli jättekul och jag förstår honom.

Men i dessa elektroniska tider vill han ha alla biljetter utskrivna på papper, "om mobilen laddarur". Ganska smart!

Jag betalar och ler och är väldigt nöjd över att han vill konfaläsa. Lägret har fått bra kritik av någon som vi känner som har varit där förut. Det känns tryggt!