Jag vet att några av mina elever läser min blogg och det gör mig jätteglad. Jag hoppas att de ser alla stavfel och kommenterar, för då vet jag att jag har lyckats.

Så kom igen nu: Säg hej eller bara kommentera, svara och ifrågasätt. Ni kan vara hur anonyma som helst, och det är ju ingen annan som ser vem som har svarat! Ni berikar mitt liv. Jag gillar speciellt lektionen idag då vi läste en krönika med en massa svåra ord och fraser och ni bara jobbade på och ville lära er mer. Kom igen, vi kämpar tillsammans!

Idag fick jag ett papper på jobbet. Ett ganska fint papper, med en massa fina ord, tips och tillvägagångssätt för att underlätta för en elevs klassrumssituation. Det var ca 2/3 av en A4-sida...  och jag läste... plockade fram överstrykningspennan och markerade allt som jag ansåg att jag kunde klara av som ensam lärare i klassrummet. Totalt sett 2½ mening av all text. Och DÅ kände jag mig helt totalt värdelös som lärare!

Ganska uppgivet vände jag mig till min kollega och bara undrade om den planering som jag skulle göra för denna enda elev verkligen skulle få ta mer tid än all planering för hela klassen. Min kloka kollega sa då: ”Det finns nog ingen som skulle förvänta sig att en fotbollstränare ska träna proffslirare, 3e-divisionare, fotbollslekis, de helt ointresserade och de som är där för att bara förstöra träning. Samtidigt. Det är det vi lärare förväntas göra i klassrummet.”

Jag kände mig lite mer lättad och tänkte att man får nog tänka sig något slags genomsnitt... Och hoppas att man lyckas med dem!

En del saker är jag väldigt bra på att ta tag i, medan annat är så vansinnigt segt. Jag har lovat mig själv att bli snabbare på att rätta elevarbeten och hade med mig en hel kasse uppsatser hem på lovet. Kassen stod kvar där i morse när jag skulle åka tillbaka. Idag har mina elever skrivit övningsuppsatser inför Nationella Proven. Jag satt kvar till halv sex så hälften är redan rättade. Grejen är ju att jag har lovat mig själv att mina tidiga måndagar ska jag utnyttja till mina studier. Det kan visst aldrig bli riktigt bra, va?

Nu tänker jag ha en skön kväll och fortsätta med min stickning till Etiopiens barn: Hjärtefilten. Till helgen borde den bli klar, tror jag. 

Imorgon får jag rätta resten... medan eleverna skriver engelskuppsats som sedan också ska rättas. 

Avundsjuk på all "fritid" som lärarna har?

Nu har jag läst på flera ställen här på fb och i bloggar om hur vansinnigt bra vi lärare har det. I 99% av fallen skrivs det av folk som liksom Beatrice Ask ”vet hur det är i skolan för hon har ju gått där”.

Om du har tid ett par minuter ska jag förklara några grundläggande grejer som gäller om skolan, för dig som bara har varit där som elever eller förälder. Jag kan bara uttala mig om hur det är att jobba på en högstadieskola i den kommun där jag jobbar, för det skiljer sig en del. (Så inte ens jag, som jobbar inom skolans värld, kan uttala mig om hur det är att jobba på förskolan, låg- & mellanstadiet eller på gymnasiet, eller på högstadiet i en annan kommun.) Är du med? (Jag tänker INTE jämföra med andra yrkesgrupper, det kan ni göra själva, med dem ni har kunskap om.)

Min utbildning tog 4½ år i faktiska studier, men jag har sedan kompletterat, så jag läser nu min fjortonde (!) termin på universitetet inom skolans verksamhetsområde. Jag har tagit studielån 4½ år och tycker att det ska kompenseras genom min lön. Det övriga har jag läst på ”min fritid” och det är lättare att bli kompenserad med, då jag kan visa upp mina studieintyg på att jag har blivit mer kompetent i fler ämnen, bl.a

Vad gäller min arbetstid, så finns det flera delar: Min arbetsplatsförlagda tid (APF) som är 35 timmar/vecka. Där ska all undervisning, förberedelse, rättning, telefonsamtal, kollegasamtal, konferenser, reflektionstid och oförberedda händelser inrymmas. Om jag räknar på lektionstid+förberedelse+rättning (det finns en mall på 1½ ggr lektionstiden) och sedan lägger till alla obligatoriska möten/konferenser, så ger det mig 55 minuter över till ALLT annat. Det betyder att alla samtal med elever som har bråkat, inte sköter sina studier, har varit sjuka/lediga/skolkat, alla samtal med kollegor runt mina mentorselever, samtal till föräldrar och annat som vi inte kan styra över eller planera, behovskonferenser, kartläggningar och skrivande av åtgärsprogram, ska in på dessa 55 minuter/vecka. Ja, tänker ju en del, men ni har ju 10 timmar förtroendetid. Helt rätt, det är den andra delen, där jag har tid att läsa in mig på större arbetsområden (jag måste ju faktiskt läsa böckerna och texterna som eleverna ska jobba med), rätta större prov, läsa om senaste forskningen som gäller skolans värld och det pedagogiska arbetet, samt hålla mig uppdaterad om vad som gäller de centrala innehållen och betygskriterierna inom alla ämnen och alla nivåer. Den tiden ska också räcka till för betygssättning och uppföljning av de elever som inte nådde betyg.

Här kommer det in, det som sticker folk i ögonen: Jag har inte ett 45-timmarsjobb med regelbundna arbetstider! Det är så ojämnt så jag drabbas av magkatarr ibland. När vi börjar jobba runt den 7 augusti, ska allt vara färdigplanerat tills eleverna kommer en vecka senare. Tror du att det bara är att plocka fram förra årets planeringar till alla sju grupperna, så är det inte sant. Läromedel ändras, grupper byts ut och nya kollegor tillkommer. En veckas upptakt med gemensamma föreläsningar, för att vara väl förberedda hur vi ska jobba på skolan under läsåret, uppackning av läromedel och salar, m.m En vecka går fort! Det är också då jag ska fixa pärmar och dokument runt mina nya grupper, för det är inget jag sköter på min fritid. Sedan kommer eleverna och det brukar vara ett par veckors ganska röriga lektioner med delvis nya grupper och alla gruppers nya arbetsområden. Sedan följer några (kanske) lite lugnare veckor, då jag kan gå hem från jobbet när min APF-tid är slut... Nej, det händer sällan! Jag finns kvar på jobbet minst en timme extra varje dag.

Vid slutet av terminen är det betygssättning. Det hade jag gärna hoppat över, för det är då jag måste anstränga mig så jag slår knut på mig själv, för att vara så rättvis som jag bara kan. Nu har jag den otroliga turen att jag jobbar på en skola där föräldrar respekterar lärarnas profession. Men, tro mig, jag har kollegor på andra skolor som t.o.m får ta emot hotfulla samtal från föräldrar som är helt övertygade om att deras barn har fått fel betyg. Och det är lärarens fel. Skolavslutningsdagen är inte så glamorös som många tror. Säga hejdå till elever och kollegor som ska sluta och försöka få ordning på sina prylar... Sedan är det en veckas arbete kvar efter skolavslutningen. Om jag har gått kvällskurser eller helgkurser kan jag få kompa ut tid på någon av de dagarna, annars har jag arbetstid fram till midsommar.

Är det något mer du undrar över, nu när du vet att jag inte glassar omkring och spelar golf alla dagar jag slutar tidigt, så är det bara att höra av sig!

Det slår aldrig fel: När man har som mest att göra är man alltid som tröttast. Det här lovet har jag gjort så lite som möjligt, bara för att vila och komma ifatt med sömn. Det känns som om det straffar sig, för nu har jag en hel hög med saker som ska göras. Men jag gör som vanligt: Skriver en lista, prioriterar och bockar av.

Och hoppas att en del bara försvinner av sig själv...

Jag började med att blåsa upp pilatesbollen, som min massör beordrade att jag skulle använda.

Det är ju konstigt att jag är så trög på att ta mig ut. Snowracern gick som smort i backen, korven var perfekt grillad och ungarna (NIOR!) var som solstrålar, trots kalla tår, spräckta byxor och avsaknad av vantar. Sedan drog vi iväg till isovalen för långfärdsskridskor. Jag blev alldeles varm i hjärtat av att se dessa elever som åkte skridskor för första gången många av dem. Varv efter varv, bromsande mot staketet. Leenden upp till hjälmkanten trots blåsten. Och så kommer frågan: "Helena, kan inte du följa med mig och åka någon mer gång, mina föräldrar kan inte?"

Varm känsla i hjärtat!

Idag är en sådan där dag som man skulle kunna gjort något mycket dumt. Gått till jobbet t.ex., bara för att man tänker "Jag är inte såååå sjuk, det går nog över." Och så gick man, satt och frös, mådde dåligt och längtade hem, under tiden som man bara avverkade lektioner. Jo, det funkar om man är tillräckligt viljestark, men det slår tillbaka! Om jag hade haft ett kontorsjobb hade jag förmodligen varit på jobbet, med tjocktröjan på, pappersnäsdukar i fickan, konstant drickande varmt te ur största muggen och avbokat något inte-så-viktigt möte, men gått på något superviktigt. I skolan är varje lektion av sorten superviktigt möte. Varje dag, flera stycken. Aldrig slappna av.

Därför är jag, min raspiga hals och mitt luddiga huvud hemma idag. Vi satsar på de viktiga mötena en annan dag.

(Vikarien har i alla fall fått bra planeringar till de tre långa lektionerna som jag har. Ett par till finns på schemat, men de vet jag att min kollega fixar, då vi har dem tillsammans egentligen...)

Dagens bästa kommentar:

- När börjar de verka? frågar en elev.
- Vilka då?
- Jag tog två pepparkakor, men jag känner mig inte snäll än!

Han fick två till...