Det finns människor som har så stor personlighet att de kan dela med sig till andra, så andra får växa. I deras närhet är det njutbart att finnas, där får man energi till att orka gå ett steg till. Jag har varit nära en sådan människa idag, eller egentligen flera, men denna människan fanns där vid exakt rätt tidpunkt.

Så finns det andra människor, som förmodligen är så små i sig själva, så deras enda mål med sociala sammanhang är att få andra att krympa. Deras närhet är tärande och något man försöker välja bort. Jag har varit nära en sådan människa också idag. Vid exakt fel tidpunkt.

Jag vet vilken sorts människa jag vill vara och jag jobbar på det. Det går inte med racerfart, men så småningom har jag nog kommit ett myrsteg närmare och kan få någon annan att växa. Det är vad jag vill.

Jag har två kalendrar, en privat och en för jobbet. Det är för att jag ska kunna ha med mig jobbkalendern överallt in i klassrum och inte riskera att eleverna läser om mitt privatliv. Nackdelen är att jag glömmer att läsa i privatkalendern...

Jag hade glömt att skriva in ett möte med schefen som skulle vara idag, men hon påminde mig när vi möttes i korridore. *phuuu* Sedan trodde jag att kvällen skulle bli jättelugn, med stickning i soffan, men plötsligt så dök en föreläsning upp på schemat. Men då är det kanon att ha webb-föreläsning, så man kan sticka samtidigt!

Nu är jag mer än trött och funderar på tidig läggning, så jag orkar åka tidigt till jobbet imorgon och beundra lönnen vid skolans parkering.

Ska bara sticka ett par varv till!

Ja, inte på jobbet då, för idag är längsta dagen med knappt någon egentid eller tid för planering. Men ikväll när jag kommer hem, ska jag sitta i soffan. Då ska jag bestämma mig för om jag ska repa upp det jag har stickat på min tunika, för den verkar bli alldeles för vid... Jag har stickat slut på två nystan, så det är lite surt att börja om från början.

Men nu gäller det bara att packa ihop allt som ska med till jobbet och se till att både hjärnan och kroppen följer med. Igår var den ena annorstädes.

Ha en fin tisdag!

Det har alltid varit så: Jag jobbar bäst under tidspress. Om det inte är skarpt läge, säger jag till mig själv att det ska vara klart NU! Med en bok kvar att läsa, som skulle varit klar förra veckan, tog jag tag i saken idag och sa till mig själv på skarpen: INGEN STICKNING förrän boken och läsloggen är klar. Så nu har jag suttit sedan jag kom hem från jobbet, med avbrott för lite poolfix, fiskmatning, tantmatning och toabesök.

Så nu har jag inget mer som behöver vara klart förrän nästa måndag, förutom ett tunt kompendium som jag ska läsa imorgon, innan jag börjar förbereda mig för intervjuerna till rapporten. Känner mig grymt nöjd: Tre läsloggar på tre dagar!

Och nu ska jag bara plocka ur diskmaskinen, så får jag sticka resten av kvällen.

När man jobbar som lärare kan man ju undervisa i en massa olika åldrar, beroende på vad man har för inriktning. Jag har egentligen inriktning 4-9, men vill inte gärna vara på mellanstadiet. När de kommer upp på högstadiet börjar de ju bli lite mer självgående. Förra året var jag klassföreståndare i en sjua och de var ganska valpiga. I år är jag kf i en nia och det är ganska stor skillnad. Nu är det ju allvar: Betygen är på riktigt och man ska snart vidare och då gäller det att man har fattat det där med både studier och betyg.

Och så är det ju det där att man får lämna "arbetsområdet sagor" och hålla på med Shakespeare och Strindberg. Ni fattar va?

Det där med vikten är ju ett sorgligt kapitel. Egentligen skulle man ju inte bry sig, så länge man är frisk och mår bra, men det gnager litegrann när kläder inte sitter helt snyggt. Jag har lite svårt att få (ta) tid till promenader och att motionera inomhus finns inte på världskartan, om det inte är simning. Men jag har ju trädgården som håller mig sysselsatt att åtminstone vara utomhus och röra på mig. Jag försöker göra det under veckorna, för då orkar jag ändå inte plugga efter jobbet. På helgerna blir det automatiskt, för då är det en del som ska fixas när man är fler som hjälper till.

Men så är det den där grejen med dieter, som ploppar upp hela tiden. Jag tror stenhårt på tallriksmodellen. Små tallrikar, varierad kost, mycket grönsaker. Och att glas mjölk till. Och sedan kan man givetvis komplettera med så mycket eller lite motion man vill, men det finns alltid plus och minus. (Mjölken dricker jag för att jag behöver kalken, annars får jag kramp i fötterna, det är första tecknet på kalkbrist.) Och vikten är på väg neråt...

På lördag börjar vår nya satsning i kyrkan: "Gå för livet". En satsning med mycket motion och insamlande av pengar till behövande romer i Serbien. Återkommer om det. Är du intresserad av att vara med, kan du höra av dig. Det är öppet för alla.

Jag tycker att det är jobbigt att ligga efter med saker. Innan helgen låg jag 2½ böcker (inkl. läsloggar) och en föreläsning efter i min kurs. Nu har jag jobbat undan enhel del och är klar med uppgiften som skulle vara inne imorgon och har bara en bok + läslogg kvar på en annan. Den ska jag ta under veckan, så jag är i fas.

Idag belönade jag mig efter att en logg var inskickad: Jag kollade föreläsningen medan jag stickade! Antecknade lite vid sidan av, men det mesta var bara information som jag redan visste det mesta om.

Nu får det bli stickning någon timme till, sedan tidig läggning. Imorgon hoppas jag på fint väder, så jag kan gå en långpromenad innan jag sätter igång med läsandet av den längsta boken. Små mål hela tiden, så man ser ett slut på arbetet.

Ikväll har jag tänt lyktan på trappan tills dottern kommer hem från Stockholm framåt natten. Det är lite mysigt att mötas av, tycker jag.

Önskar er en fin arbetsvecka och några underbara brittsommardagar!

Det finns en del människor som är lite finare än andra. Eller TROR att de är. De har en attityd med näsan så högt i vädret, så om de höjer hakan lite till, kommer de drunkna i duschen. Det har jag MYCKET svårt för. De som menar att det finns två sätt att göra saker på: Mitt sätt och fel sätt.

Det där har vi ju stött på i media i ett par månader nu, då misären på Lundsberg har dragits fram i ljuset. Ja, jag kallar det misär, för det många av dem har i pengar, saknar de totalt i insikt, empati och omvärldsförståelse. Nu senast med ett gäng gymnasietvåor, som skämde ut sig på teatern i Linköping. Tvåor! Om de inte har gått om ett år, så finns ingen chans i världen att de har fått tag i alkohol på lagligt sätt.

Och vad gjorde läraren (lärarna?) som var med? Inget, enligt de andra besökarna på teatern. De nerspyende gymnasisternas klasskompisar fick städa efter dem som inte kunde uppföra sig. Jan Guillo skrev i veckan att han inte var förvånad över lärarnas beteende, för enligt rangordningen på Lundsberg så är lärarna någon form av tjänstehjon som ska serva med kunskap, men inte har något att säga till om, p.g.a pengapåsens makt. (Fri tolkning av hans artikel.)

Och vilka var det som reagerade mest på ungdomarnas beteende? Jo, andra elever som också fanns på teatern och skämdes, för de ville absolut inte bli förknippade med hopen av ungdomar utan vett och etikett. De kom från Vretagymnasiet, det lokala naturbruksgymnasiet, med ganska låg status, "Vretabönderna" känner ju alla till. Och om deras beteende kanske finns en hel del att säga, bl.a i trafiken, men deras kommentar i lokaltidningen Corren var guld värd, då de sa att "Vi får inte ens röka ute när vi är iväg med skolan."

Så man bara undrar hur folk tänker när de placerar sina barn på en skola som Lundsberg, där en av de regler man håller stenhårt på är om man tar för mycket på gaffeln, för det är i deras ögon oförlåtligt... Annars får man bete sig hur som helst.

Men egentligen behöver jag väl inte bry mig, utan bara njuta av att hösten är vacker och vara tacksam över att jag får jobba på en skola där eleverna, inte deras föräldrars inkomster & titlar räknas?

Ha en fin söndag!