Det är intressant och samtidigit lite skrämmande att det vid tillsättandet av en ny minister kommenteras att att vederbörande har en kristen tro och åsikter om livets början. Som att det liksom ska ursäktas att det finns ett privatliv med tro, tankar och engagemang som sträcker sig bortom det politiskt korrekta, d.v.s passivt medlemskap i Sv K, fotbollssupporter och till TV-galor.

Tänk om vi skulle ta och se oss omkring och med öppna ögon upptäcka hur många runtomkring oss som är lite utanför ramarna för det som "någon" har klassat som det normala. Tänk om det skulle bli lika okej att framföra en kristen frikyrklig bön, som en buddhistisk vid riksdagens gudstjänst i Storkyrkan.  

Eller har vi kommit så långt i det insnärjda att när en lag har stiftats i Sverige, får vi inte tycka mer, ha några samvetsetänkligheter eller ifrågasätta? Då blir jag rädd!

Jag vill citera Jonas Helgessons tanke från facebook:

"När jag läser en del tidningsartiklar om den nya ministern blir jag faktiskt mörkrädd för Sverige. Jag tänker främst om det med abortfrågan. Hur kan svensken (kanske mediesvensken) tycka så hatiskt illa om de som vill ha en debatt om de 30 000 aborter som årligen görs i detta land. Det övergår hela mitt förstånd. Är verkligen abortfrågan så solklar så alla - som är emot eller vill ha ett ärligt samtal om det - klassas som fullständiga idioter?"

Och om du orkar, tycker jag absolut att du ska läsa artikeln av Eli Göndör från Aftonbladet:

"Vår svenska syn på tro unikt aggressiv"