Livets sinuskurva

Inlägg publicerade under kategorin Lite djupare

Av Helena - 27 mars 2014 10:53

Det är ju faktiskt ganska intressant hur kroppen liksom lär sig vad man tål. På ett tidigt stadium lärde jag mig ett par saker som var migränframkallande, även om jag inte kunde sätta fingret på den exakta ingrediensen. Rött vin fick mig att kaskadspy i ett par dygn och vissa buljongsorter gick rätt upp i hjärnan som en blixtattack.

 

Nu verkar det som om flera livsmedel har sorterats in i "ej lämpligt att förtära" i min hjärna. Det yttrar sig så att jag känner en viss aversion mot t.ex kladdkaka och ädelost, som jag förut har älskat. Kladdkakan kan jag leva utan, men ädelost... Tror dock att det funkar i utspädd form, som t.ex i ädelostsås eller i paj.

 

Min kropp har sedan länge också reagerat mot extremt söta grejer, som sockerkaka och sådana tårtor. Det kanske inte har något med migränen att göra, mer än om jag är hungrig och äter sådan på normal mattid.

 

Det är ju bra om man lyssnar på sin kropp då, så man inte utsätter sig för migränattacker i onödan. Jag behöver sova lite mer och försöka undvika stress. ...och det är ju lätt sagt! Men nu sorterar jag saker efter hur viktiga de är och det viktigaste blir gjort, familjen får hjälpa till mer och jag "offrar" mig över sådant som behöver göras i trädgården. Förenar nytta med nöje och slipper tänka på saker som inte bli gjorda.

 

Men nu ska jag fokusera på att bli frisk från influensan, för på söndag ska vi på Tomas Ledin-konsert!

 

  

 

...och tills dess får jag njuta av min underbart vackra födelsedagsbukett...

 

 

ANNONS
Av Helena - 26 februari 2014 20:58

Idag fick jag ett papper på jobbet. Ett ganska fint papper, med en massa fina ord, tips och tillvägagångssätt för att underlätta för en elevs klassrumssituation. Det var ca 2/3 av en A4-sida...  och jag läste... plockade fram överstrykningspennan och markerade allt som jag ansåg att jag kunde klara av som ensam lärare i klassrummet. Totalt sett 2½ mening av all text. Och DÅ kände jag mig helt totalt värdelös som lärare!

 

Ganska uppgivet vände jag mig till min kollega och bara undrade om den planering som jag skulle göra för denna enda elev verkligen skulle få ta mer tid än all planering för hela klassen. Min kloka kollega sa då: ”Det finns nog ingen som skulle förvänta sig att en fotbollstränare ska träna proffslirare, 3e-divisionare, fotbollslekis, de helt ointresserade och de som är där för att bara förstöra träning. Samtidigt. Det är det vi lärare förväntas göra i klassrummet.”

 

Jag kände mig lite mer lättad och tänkte att man får nog tänka sig något slags genomsnitt... Och hoppas att man lyckas med dem!

ANNONS
Av Helena - 24 februari 2014 18:15

En del saker är jag väldigt bra på att ta tag i, medan annat är så vansinnigt segt. Jag har lovat mig själv att bli snabbare på att rätta elevarbeten och hade med mig en hel kasse uppsatser hem på lovet. Kassen stod kvar där i morse när jag skulle åka tillbaka. Idag har mina elever skrivit övningsuppsatser inför Nationella Proven. Jag satt kvar till halv sex så hälften är redan rättade. Grejen är ju att jag har lovat mig själv att mina tidiga måndagar ska jag utnyttja till mina studier. Det kan visst aldrig bli riktigt bra, va?

 

Nu tänker jag ha en skön kväll och fortsätta med min stickning till Etiopiens barn: Hjärtefilten. Till helgen borde den bli klar, tror jag. 

 

Imorgon får jag rätta resten... medan eleverna skriver engelskuppsats som sedan också ska rättas. 

 

Avundsjuk på all "fritid" som lärarna har?

Av Helena - 21 februari 2014 11:27

Nu har jag läst på flera ställen här på fb och i bloggar om hur vansinnigt bra vi lärare har det. I 99% av fallen skrivs det av folk som liksom Beatrice Ask ”vet hur det är i skolan för hon har ju gått där”.

 

Om du har tid ett par minuter ska jag förklara några grundläggande grejer som gäller om skolan, för dig som bara har varit där som elever eller förälder. Jag kan bara uttala mig om hur det är att jobba på en högstadieskola i den kommun där jag jobbar, för det skiljer sig en del. (Så inte ens jag, som jobbar inom skolans värld, kan uttala mig om hur det är att jobba på förskolan, låg- & mellanstadiet eller på gymnasiet, eller på högstadiet i en annan kommun.) Är du med? (Jag tänker INTE jämföra med andra yrkesgrupper, det kan ni göra själva, med dem ni har kunskap om.)

 

Min utbildning tog 4½ år i faktiska studier, men jag har sedan kompletterat, så jag läser nu min fjortonde (!) termin på universitetet inom skolans verksamhetsområde. Jag har tagit studielån 4½ år och tycker att det ska kompenseras genom min lön. Det övriga har jag läst på ”min fritid” och det är lättare att bli kompenserad med, då jag kan visa upp mina studieintyg på att jag har blivit mer kompetent i fler ämnen, bl.a

 

Vad gäller min arbetstid, så finns det flera delar: Min arbetsplatsförlagda tid (APF) som är 35 timmar/vecka. Där ska all undervisning, förberedelse, rättning, telefonsamtal, kollegasamtal, konferenser, reflektionstid och oförberedda händelser inrymmas. Om jag räknar på lektionstid+förberedelse+rättning (det finns en mall på 1½ ggr lektionstiden) och sedan lägger till alla obligatoriska möten/konferenser, så ger det mig 55 minuter över till ALLT annat. Det betyder att alla samtal med elever som har bråkat, inte sköter sina studier, har varit sjuka/lediga/skolkat, alla samtal med kollegor runt mina mentorselever, samtal till föräldrar och annat som vi inte kan styra över eller planera, behovskonferenser, kartläggningar och skrivande av åtgärsprogram, ska in på dessa 55 minuter/vecka. Ja, tänker ju en del, men ni har ju 10 timmar förtroendetid. Helt rätt, det är den andra delen, där jag har tid att läsa in mig på större arbetsområden (jag måste ju faktiskt läsa böckerna och texterna som eleverna ska jobba med), rätta större prov, läsa om senaste forskningen som gäller skolans värld och det pedagogiska arbetet, samt hålla mig uppdaterad om vad som gäller de centrala innehållen och betygskriterierna inom alla ämnen och alla nivåer. Den tiden ska också räcka till för betygssättning och uppföljning av de elever som inte nådde betyg.

 

Här kommer det in, det som sticker folk i ögonen: Jag har inte ett 45-timmarsjobb med regelbundna arbetstider! Det är så ojämnt så jag drabbas av magkatarr ibland. När vi börjar jobba runt den 7 augusti, ska allt vara färdigplanerat tills eleverna kommer en vecka senare. Tror du att det bara är att plocka fram förra årets planeringar till alla sju grupperna, så är det inte sant. Läromedel ändras, grupper byts ut och nya kollegor tillkommer. En veckas upptakt med gemensamma föreläsningar, för att vara väl förberedda hur vi ska jobba på skolan under läsåret, uppackning av läromedel och salar, m.m En vecka går fort! Det är också då jag ska fixa pärmar och dokument runt mina nya grupper, för det är inget jag sköter på min fritid. Sedan kommer eleverna och det brukar vara ett par veckors ganska röriga lektioner med delvis nya grupper och alla gruppers nya arbetsområden. Sedan följer några (kanske) lite lugnare veckor, då jag kan gå hem från jobbet när min APF-tid är slut... Nej, det händer sällan! Jag finns kvar på jobbet minst en timme extra varje dag.

 

Vid slutet av terminen är det betygssättning. Det hade jag gärna hoppat över, för det är då jag måste anstränga mig så jag slår knut på mig själv, för att vara så rättvis som jag bara kan. Nu har jag den otroliga turen att jag jobbar på en skola där föräldrar respekterar lärarnas profession. Men, tro mig, jag har kollegor på andra skolor som t.o.m får ta emot hotfulla samtal från föräldrar som är helt övertygade om att deras barn har fått fel betyg. Och det är lärarens fel. Skolavslutningsdagen är inte så glamorös som många tror. Säga hejdå till elever och kollegor som ska sluta och försöka få ordning på sina prylar... Sedan är det en veckas arbete kvar efter skolavslutningen. Om jag har gått kvällskurser eller helgkurser kan jag få kompa ut tid på någon av de dagarna, annars har jag arbetstid fram till midsommar.

 

Är det något mer du undrar över, nu när du vet att jag inte glassar omkring och spelar golf alla dagar jag slutar tidigt, så är det bara att höra av sig!



Av Helena - 19 februari 2014 11:33

Ordet borde är nog ett av de fulaste ord jag känner till. Det är ett ord som ständigt skapar dåligt samvete och menar på att man har tagit ett beslut som man ångrar. Inte sällan lägger man det på någon annan: "Du borde" eller "Han borde". Och väldigt ofta har det ett samband med att någon har upptäckt "något fantastiskt" som ska förändra livet.

 

För tio år sedan gick jag igenom en mitt-i-livetkris, som gjorde att jag ändrade inrikning på livet. Det var för att överleva. Jag gick igenom en skilsmässa. Det var det enda som fanns kvar att göra, när jag hade provat allt. Och jag såg en massa människor som var i lika dåliga förhållanden, men ALDRIG att jag sa "Du borde skilja dig". 

 

Därför är det så svårbegripligt för mig när folk hela tiden ska komma med råd/uttalanden som: "Du borde testa 5:2", "Du borde testa att springa ett par gånger i veckan", "Du borde testa spinning", "Du borde...." o.s.v

 

Jag har mina egna "borden" och har gjort ett visst antal livsval, som jag står för. Jag litar på att mina vänner respekterar det, precis som jag respekterar deras. Och jag tycker faktiskt inte att det är särskilt respektfullt när andra vill lägga på mig sina "borden" utan att lätta på bördan i andra ändan. Det är inte så man kommer varandra närmare som vänner precis. Då håller jag hellre distans, oavsett vem det är.

 

Och ja, jag VET att jag borde röra på mig mer, gå ner i vikt, städa oftare, plugga hårdare, jobba hårdare, vara snällare, ställa upp mer, foga mig efter andra, o.s.v Men nu har jag valt balansen i livet, precis som min chef, läkare och massör har sagt till mig. Utan att säga borde.

Av Helena - 30 januari 2014 21:27

Ibland tänker inte folk på vad de säger. Jag är inkluderad i begreppet folk. Men då och då pluppar det upp i skallen på mig, tillfällen då jag har blivit sårad av någons tanklöshet. Under en tid när jag hade känselspröten väldigt ytligt, kände jag av varje sådan liten tanklös kommentar och den satte sig som en tagg i hjärtat.

 

De tre sakerna som sårade mig mest som nyskild var från olika personer och vid olika tillfällen. Den första var nog den som flera uttryckte:

 

- Ska ni inte kämpa lite till?

 

Den sades av flera som trodde att de kände mig, men som inte hade en aning om hur mitt liv hade varit. Den har jag ALDRIG sagt till någon sedan dess.

 

Den andra sades på en plats, där jag kände mg väldigt utlämnad, då vi hade pratat om julen och jag hade berättat att jag skulle fira jul utan barnen:

 

- Hur kan du klara av det? Det skulle jag ALDRIG klara!

 

Jo, jag tackar! Hade jag något val? Personen ifråga hade absolut ingen tanke på att jag kanske skulle må bra av att få en inbjudan i alla fall till en julfika...

 

Den sista kändes bara korkad när den kom, men den var som en spjutspets:


- Jo, vi måste tacka nej till den där bjudningen, för min man har inte lust att umgås med bara kvinnor. 

 

Jobbigt för honom, men de har inte blivit bjudna fler gånger!

 

Jag är faktiskt inte långsint, men jag har en överlevnadsinstinkt, som gör att jag besparar mig från fler elakheter. Det är så man sållar bland sina "vänner".

Av Helena - 27 januari 2014 10:26

Idag är en sådan där dag som man skulle kunna gjort något mycket dumt. Gått till jobbet t.ex., bara för att man tänker "Jag är inte såååå sjuk, det går nog över." Och så gick man, satt och frös, mådde dåligt och längtade hem, under tiden som man bara avverkade lektioner. Jo, det funkar om man är tillräckligt viljestark, men det slår tillbaka! Om jag hade haft ett kontorsjobb hade jag förmodligen varit på jobbet, med tjocktröjan på, pappersnäsdukar i fickan, konstant drickande varmt te ur största muggen och avbokat något inte-så-viktigt möte, men gått på något superviktigt. I skolan är varje lektion av sorten superviktigt möte. Varje dag, flera stycken. Aldrig slappna av.

 

Därför är jag, min raspiga hals och mitt luddiga huvud hemma idag. Vi satsar på de viktiga mötena en annan dag.

 

(Vikarien har i alla fall fått bra planeringar till de tre långa lektionerna som jag har. Ett par till finns på schemat, men de vet jag att min kollega fixar, då vi har dem tillsammans egentligen...)

Av Helena - 25 januari 2014 15:43

Idag har flera av mina fördomar besannats. Jag har hyst fördomar om lågutbildade människor, med massor av tatueringar och piercingar... som helst visar upp sina fyllefester och liknande. Jag har trott att de är överrepresenterade bland människor som uttrycker starkt främlingsfientliga åsikter med ett ytterst torftigt språk och med en massa påhopp.

 

Idag har det besannats. Tyvärr!

 

För jag känner ett flertal (d.v.s. fler än bara en handfull) människor som har både tatueringar och piercingar, är välutbildade, trevliga och socialt anpassade och aldrig skulle slå ner på andra människor, istället för att behandla sakfrågor. Själklart skulle jag inte fösa ihop dem i en grupp med alla dem som hyser rasistiska åsikter och uttrycker dem med så många svordomar och hatord som möjligt.

 

Jag fick bara en överdos med dumma åsikter östa över mig i gruppen "Nej Till Tiggare i Linköping" på Facebook. En samling individer som eggar varandra i att hata mest och uttrycka det på simplast möjliga sätt...

 

Trött blir jag.

Presentation

Livet innehåller både med- och motgång. Och alla andra vanliga dagar däremellan.

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Mina vänners läsvärda bloggar

Goa hälsningar från Dig

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Livets sinuskurva med Blogkeen
Följ Livets sinuskurva med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se