När gav du någon uppmuntran senast?

Helt ärligt, inte bara "Naw, DU är sötast!" som fjortisar på fb.

Det är en sak som handla lika mycket om dig själv,

som den du uppmuntrar.

Om man aldrig har fått uppmuntran, har man ju ingen mall för hur det ska gå till,

man har inte fått känna hur gött det känns

att både ge och få uppmuntran.

Att ge uppmuntran till någon höjer den personen,

men det sänker inte dig.

Har du svårt för det?

Har du aldrig fått lära dig?

Varken hur skönt det känns att få, eller hur bra det känns att ge?

Träna i det lilla, men räkna inte med att du ska få uppmuntran tillbaka,

det är inte så det fungerar.

Inte på en gång, men kanske efter lång tid.

Och tänk på: När du uppmuntrar någon annan,

är det du som gör vinsten i långa loppet.

Det är du som blir "den uppmuntrande medmänniskan".

den man vill vara med.

Jag fick jobb på en av skolorna i stan, med inte bästa ryktet. Det finns många anledningar till det dåliga ryktet, men det är INTE att det är dåliga lärare. Helt suverän personal, alla som jag har träffat på, och det är en enormt generös stämning, där man delar med sig av kunskap och tips. Jag har inte träffat på detta tidigare.

Miljön runt skolan är vacker, med stora grönområden, uppväxta träd och buskar och väl omhändertagna små trädgårdar och uteplatser till lägenheterna.

Ändå vill folk hellre flytta till det nya, trendiga området i stan.

Båda områdena ligger ca 5 minuters cykelväg från centrum. Jag vet var jag skulle välja att bo!

Har du någonsin haft en dag då du känt dig allt annat än vacker?

Jaså inte? Det inträffar här minst ett par gånger i veckan.

Idag var en sådan dag, när vi fick vara lite tuffa i trädgården.

Våra stockrosor har drabbats av rostangrepp

och det ska vara snudd på omöjligt att bli av med.

Jag testar den hårda vägen och drar upp alla angripna plantor

och sprayar de kvarvarande med atamonvatten.

Men det skär i hjärtat att slänga vackara blommor,

så de får förgylla vardagen ett tag till.

Bara topparna och de flesta bladen avdragna.

De är ju såååå vackra!

Och humlorna älskar dem.

Så vackra, trots att de är defekta.

Tänk på det du!

I den uppblossande debatten om fosterdiagnostik och Downs syndrom, vore det bra om fler satte sig in i vad de egentligen talar om. Hur många känner "en sån där" som de pratar om?

Ja, jag har faktiskt hört folk uttala att "En sån där skulle jag aldrig vilja ha". Jag, som har namnet på många "sådana där", skulle vara väldigt rädd för att uttala mig så. Jag önskar att fler skulle få träffa alla dem som jag har träffat de senaste 25 åren. Då skulle nog fler gilla "en sån där".

Det här är verkligen en välgjord dokumentär :

Välkommen till vår vardag.

Det är väldigt tomt nu. En vanlig måndag i augusti, i en vanlig frikyrka i Stockholms-trakten. Med knappt ett hundratal personer som samlades för att hedra en allt annat än vanlig medmänniska och vän. Jag tror det var den vackraste begravningsgudstjänst som jag har varit med på, trots att vår vän bara blev 64 år. Blomsterdekorationerna runt kistan var otroligt vackra och det blev en hel hög med små handbuketter, mestadels rosor, på kistlocket. Jag hade med mig en liten bukett med lavendel, ombundna med en liten spets. För mig var det symboliskt; att min vän, som älskade trädgårdens blommor, men inte tålde dofterna, nu kunde få den finaste av dofter med på sin sista resa.

Och minnesstunden var fin, med många som berättade om vår väns humor och hennes varma hjärta för människor i nöd. Många tårar, men också många skratt. PRECIS, som vår vän skulle vilja ha det!

Det är en dag av sorg, men även av lättnad och hopp.

Jag ska på begravning i Stockholm idag.

En vän fick lämna det här jordelivet alldeles för tidigt

och har nu gått vidare för att möta den frälsare

som hon har levt med i många år.

Hon hade en kropp som inte hängde med

på allt som hon ville göra

även om hon ofta tvingade den.

Det är en lättnad att hon har fått lämna värk

och sin skröpliga kropp,

som hon inte var sams med.

Jag har ett hopp om att vi ska få ses igen.

"Livet kan vara vackert som en sommardag, 
där himlen är fri från varje moln, 
men plötsligt som en blixt ifrån en himmel klar, 
det känns en iskall vind. 

Alla har vi haft någon som vi hållit av, 
som varit en del av våra liv, 
men den som var vår älskade, 
vår bästa vän, 
finns inte längre kvar. 

Jag har en tro som ger mig kraft och styrka, 
att vi ska ses igen, när tiden tagit slut. 
Trots att skiljas var så svårt, 
så vet jag att du lever i ett ljus, 
i det hemmet som vi kallar Faderns hus."

På återseende, Ingegerd!