Promenad med god vän i duggregnet. Eller det var mer som en tunn film som hängde i luften. Gick ganska fort och fixade några ärenden också. Jag har ju bestämt mig för att inte använda bilen i byn, om jag inte måste. Har bara kört i onödan en enda gång på drygt tre veckor. Det kan nog bli en bra vana!

Och så är det ju så trevligt att ha sällskap och få prata om allt man inte hinner med annars.

Nu är det jag och flanellisen under täcket. Hur skönt som helst!

Sov gott!

Det finns en del människor som har en konstig kopplingsförmåga. De är helt säkra på att graden av våld en människa utövar är direkt kopplad till vilken hudfärg eller nationalitet en människa har. Ju mörkare desto våldsammare och till det har man också kopplat människovärdet. Med den hemsnickrade teorin borde ju Breivik varit ungefär mörksvart och kommit från ett land på södra halvklotet.

Eller är det kanske så att den teorin är helt ohållbar och tagen helt ur luften, eller MÖJLIGTVIS från ett socialt sammanhang där man väljer att dela in människor efter utsidan, och helt bortser från insidan.

Hur ser röntgenbilden ut på oss? Kan vi se vem som är vad?

Och vem har det svartast hjärtat?

Idag vaknade vi till hemska nyheter. Något otroligt hade drabbat vår by, och framåt lunch fick vi det bekräftat: Ett dubbelmord, inte så långt från där vi bor.

Hela dagen har tankar snurrat runt i huvudet och det har inte direkt gått att koncentrera sig på jobb eller studier... Jag var tvungen att gå ut och gå för att rensa skallen. Och det var så mycket som snurrade i hjärnan, helt osorterat.

Jag ska försöka beskriva:

- Jag gick omkring med en tanke av tacksamhet över att mina barn inte hänger ute på byn på nätterna. Det gav mig också dåligt samvete över att jag tänkte så.

- Jag hade en sorgsen känsla som kom från allt fult som människor säger och har sagt om vårt samhälle: "Gudsförgäten byhåla", "WT-håla", "Blatteby", "Knarknäste", "Stället med för hög inavel", etc... Det här är stället jag har valt att bo i och bo kvar i, trots att möjligheten har funnits att flytta. Jag är stolt över att bo här, med en skön blandning av människor.

- Jag började att be till Gud om att ge frid till människor runtomkring i byn, vartefter jag passerade de olika områdena: 3,5-miljonersvillorna, hyreshusen på båda sidor om kanalen, småhusen från 50- & 60-talet och sedan också skolan. Jag kände att det var så många människor som inte hade fått höra om vilken god Gud vi har, som finns som tröst och styrka i tuffa tider.

- Jag tänkte på de två meddelanden som jag har fått idag, från en f.d elev, som undrade om jag levde och från min chef som undrade hur jag mådde. Det värmde så mycket, så det går inte att beskriva!

Nu har jag rensat huvudet, så nu får det bli lite kvällsfika, med färska limpor och kokt ägg. Magen behöver också sitt.

Ha en skön kväll.

Jag är ganska bra på det: Att ta ut glädjen i förskott. Jag har lite svårt för när människor ska älta saker som KANSKE kommer att hända i framtiden och inte kan vänta tills tråkigheterna kommer. Jag väntar inte ens in dem utan är oftast förvånad när de kommer. Däremot gläder jag mig åt saker som ska komma. Jag kan liksom gå igång på det. En trevlig fest, en bra föreläsning, ett stickcafé eller en resa.

För drygt en månad sedan bokade vi en tvåveckorsresa över jullovet, men vi kände att vi inte skulle orka med att vara borta hela ledigheten, så vi skippade den. Nu har vi kollat in något som vi båda tyckte var kul (ja, det blir en resa utan barnen, för de firar jul med andra föräldern): Vi ska på en bilrundtursresa till Madeira. Så kan det gå när man är velig och inte kan välja hotell. Vi hinner med tre olika runtom på ön.Och för att riktigt njuta i förskott, så kan vi ju kolla på lite film om ön:

En rundtur på Madeira

Nej, jag känner mig inte som en stjärna, men eftersom jag redan är klar med kvällens skrivande, som jag befarade skulle hålla på fram till midnatt, känns det verkligen som om jag har gjort något bra. Skön känsla, även om ingen annan tycker att jag förtjänar medalj. Men, nu kanske mina gruppkompisar dissar mittkapitel totalt. Då får de göra det. Ikväll är jag i alla fall BÄST!

Roar mig resten av kvällen med lite stickning.

Det började i fredags. Jag åkte förbi Slussport 11, nej det gjorde jag INTE, jag stannade där... och det hade kommit in en massa fint. Jag fick syn på största finaste krukan de hade. "La vie en rose" stod det på den, precis som filmen om Edith Piaf. Nu har jag ju en frankrikenörd i familjen, som älskar den filmen, så den fick det bli. Och så var allt i rullning: Köpte en uppbunden gullranka som passade i, satte upp två gardinstänger, två gardiner... och STORSTÄDADE hennes rum. Ja, hon är nitton år, men hennes städgener är inte fullt utvecklade. Nu pratar vi om ett rum som inte städats ordentligt på ett år, mer än typ dammsugits mitt på golvet...

Hyllor, böcker, byråar, garderoben, skrivbordet, soffan, sängen (som även lagades); ALLT städades, sorterades, slängdes, gjordes grundligt rent och nya hängare kom upp också. Men här kommer det lilla dilemmat: Hon HATAR förändringar. Jag har nästan lärt mig leva med det, men det finns gränser. Så hela helgen har jag skickat meddelanden med små hintar om vad som var på gång, men bara om att jag dammade och dammsög. När hon sedan kom hem väntade jag mig ett utbrott, men hon var jätteglad! Nu är det ju lättare att hålla efter och jag har redan varnat att det ska dammsugas och våttorkas på höstlovet.

(Pst, den som jag tror är hennes mest privata byrå, lämnade jag, så den återstår för henne att fixa.)

Något har hänt och jag kan inte riktigt peka på vad det är, men jag ska försöka förklara.

Jag har sovit riktigt bra tre nätter den här veckan. Det brukar hända knappt en gång i månaden annars, så något har gjort att jag har börjat slappna av mer. Det kan vara att jag ännu mer lämnar jobbet på jobbet och absolut inte bär med mig det jobbiga hem. Jag tar inte på mig det som går dåligt, utan inser att det kan vara andras, kanske elevernas, "fel", eller orsak att det inte blir så bra som man har tänkt det.

Det kan också vara att jag ganska ofta prioriterar det som är roligt före det tyngre jobbet, så jag oftare är fulltankad med det positiva när jag sätter igång med slitet. För mig är trädgårdsarbetet det roligare, särskilt nu att få ta in träden i uterummet och att äntligen ha fått in alla guldfiskarna. Jag har liksom räddat sommaren 2014! Lite fix återstår ute, men det är inte livsavgörande för några växter eller djur.

Eller så kan det vara att jag har blivit lite bättre på att plugga intensivt och få undan det, så man kan beta av nästa punkt. Jag lämnar inte mina gruppkompisar i smeten, utan försöker vara konstruktiv och fokuserad.

Och så har jag börjat med jobblistor igen, så alla vet vad som behöver fixas hemma och jag slipper tjata/påminna. När listan är avbockad, kan alla ta helg och alla ser att massor har blivit gjort. Och jag slipper sitta med allt ogjort på en lista i hjärnan.

Idag blev några småprojekt avklarade, så inte allt är kvar till helgen: Sista guldfiskarna blev alltså fångade idag, mellandottern kom över på hårfärgning, hallgarderoben blev inventerad vad gäller skotillgången. (En riktig guldgruva visade det sig.) Och nu kan jag inte skjuta upp läsandet längre...

Ha en fin fredag och helg!

Det finns de som försöker tala om för oss hur värdelösa vi är. Av någon konstig anledning tror de att det får dem själva att verka bättre. Det är helt fel. Jag kom ihåg det när jag satt i samtal med våra elever igår. Jag fick ett par lass skit häromdagen, men jag har valt att ducka, resa mig rak och gå vidare. För det är faktiskt sant:

Veckans knapp på flatebo.se kan inte ha fel!

5 kronor för en uppmuntran är minsann inte dyrt.

Du kanske t.o.m vet någon som är värd det?