December... smaka på det. Känns det sött och gott eller bittert och surt? Är det njutbart eller tvångsmässigt?

Jag känner att jag inte har koll på den här månaden. När mannen kommer hem till helgen måste vi sätta oss ner och synka almanackor och kolla vad som måste göras. Nästa vecka ska jag t.ex jobba massor, så betygsättningen kan bli klar snart. Sedan är det ju massor privat också, som man måste/vill hinna med. Jag tror att barnen har fyra framträdanden under december och vi vuxna har två. Det gör att alla helger är bokade... och jag orkar inte med fler konserter.

Lite adventsmys vill man ju hinna med också innan det drar ihop sig för julresan. Jag ska fixa lite mys på jobbet också, men inget överdåd.

Gardinerna är uppe och glöggen framtagen: Nu kan advent få anfalla!

För mig är "lyx" att må bra. Jag är oerhört tacksam över att ha förmågan att lämna och gå vidare. Det gäller både i stort och smått. Mest är det att jag inte drar med mig jobbsaker hem, och hemproblem till jobbet. Saker som inte fungerar, kan jag stänga igen om, för att hantera vid ett senare tillfälle. Oftast fungerar det.

Det är inte ett sätt att rycka på axlarna, utan någon gång, efter att ha blivit avskräckt, har jag insett att inget blir bättre, eller löser sig, för att jag ältar det hundra gånger.

Det har också betytt att jag kan bli väldigt glad (och tacksam) för väldigt enkla saker. Vänner som säger uppmuntrande ord, som ställer upp, är med på galna upptåg. Eller bara att få samla familjen en söndagkväll runt lite småplock till kvällsmat. Och höra hur planeringen ser ut för veckan.

Och nu skulle det vara oerhört lyxigt att ha ett välstädat hus, men nu är vi mitt i "plocka fram allt till advent"... så det får se ut som om en tornado har drgit fram genom huset, ända till nästa helg, när allt ska vara på plats. Då ska det vara adventsfint. Det är också lyx för mig.

Usch!

Jag vet att jag är barnslig och omedgörlig ibland...

Idag är en sådan dag. Och det började runt klockan åtta. Det är likadant varje gång vi ska sjunga något som har texter som jag inte kan stå för. Jag tycker att det är slöseri med min tid. Jag sjunger inte sånger bara för att de har häftiga sättningar och cool klang mellan stämmorna, jag sjunger för att jag har något att förmedla!

Och då har jag svårt för julsånger med någon slags krubb-paket-Jesus eller knarr-under-skorna-på-promenaden-vinter-känsla. Det är inte min grej. Kommer nog aldrig att bli, för jag är en textnörd, vad gäller sånger. Sjunger hellre något med simplare melodi bara det finns ett budskap, än något supermaffigt sjustämmigt med schlagertext.

Så nu har jag sagt det.

Imorgon ska jag nynna på något bra, även om någon blänger på mig i korridorerna!

Det finns olika sätt att bedriva ungdomssporter på och jag har sett ett antal lag på nära nivå.

I ena klubben har man som regel att inte toppa lag, utan alla är med efter träningsflit, oavsett hur bra eller dålig man är, ALLTID. Om man har en dag när man inte kan träna, för att det krockar med skolarbete (prio ett i vår familj) eller annat, som man inte kan styra över själv, så drar man iväg ett sms till tränarna och berättar. Svaret blir: "Lycka till, vi ses nästa gång." Då kommer man på nästa träning och tycker att det är kul. Det laget har hållit ihop från "bollekis" till A-laget. 

I andra klubben är sporten det enda som räknas, och det ska toppas där det är möjligt och det finns INGA ursäkter att inte komma på träningen. Kommer man inte på sista träningen innan match, är man petad, fast man först var uttagen, oavsett anledning... Här blir laget mindre och mindre och flera föräldrar och barn har reagerat och tröttnat. Killar som nyss blivit tonåringar och borde tycka att det är kul i flera år till.

Någon som ser sambandet?

En del pappor är verkligen något extra. En del mammor också, förstås, men idag är det pappornas dag. Jag har sett ganska många pappor genom åren, som har tagit det där steget extra för sina barn. Förmodligen skulle de flesta pappor göra samma sak av kärlek, om de var i samma situation, men inte alla utsätts för den prövningen. Jag talar om pappor till barn med speciella behov; med funktionshinder, syndrom, synliga och icke-synliga handikapp. Jag skulle vilja sticka ut hakan och påstå att föräldrar med funktionshindrade barn, har ett mer jämlikt samarbete än andra föräldrar. Om vi pratar om genomsnitt och statistik alltså. Jag har sett flera av dessa familjer och fascinerats av hur man ser på livet och hur mycket man sätter värde på de små sakerna, som piffar till livet litegrann.

Det är min högst ovetenskapliga notering, men den har lärt mig en hel del genom livet. Så till alla dessa pappor:

Niclas, Jörgen, Simon, Billy, Michael, Arne, Ronny, Nils-Olof, Jörgen, Kurt, Bengt, Fredrik, Stefan, Magnus, Allan, Björn, Peter

Samt alla andra, som jag inte just nu kommer ihåg, här kommer er bild:

Lånad från nätet, men inte desto mindre sann för det!

Ibland är det verkligen skönt att finna glädjen i det lilla. I morse när jag kom till jobbet och passerade elevernas cafeteria, såg jag hur fritidspersonalen hade gjort det mysigt för eleverna. Där är det ganska många som äter frukost för en femma och i morse ingick myset:

Sedan var dagen lite sådär... några missförstånd som jag blev drabbad av, men också en del ljusglimtar.  2½ timme spenderades på universitetet, och det kändes ganska bortkastat. Bästa behållningen var att jag hittade 11 (ELVA) grammatikböcker som jag ska skumma igenom i helgen. Och så var det de fantastiska färgerna på parkeringen. Kass bild, men det värmde mitt hjärta!

Och så kom mitt loppisfynd med posten: Den lilla kannan som matchar mitt coola uppläggningsfat. En liten ljusglimt i tillvaron!

Och sist, men inte minst, så har mannen kommit hem!    

Ibland har man tuffa dagar. det gillar jag litegrann eftersom det utmanar mig.

Idag var en tuffare dag.

Fick ett dödsbud strax efter frukost.

En ungdomskamrat som har dött och lämnat efter sig fru och tre barn.

Dagen har hankat sig fram.

Har tänkt på mycket som inte rör jobbet,

men ändå lyckats ta mig igenom dagen.

Blott en dag...

Jag har skrivit att vi sjöng igår.

Här kommer några länkar till de sånger vi sjöng,

i lite proffsigare varianter.

Han är trofast.

Jesus för världen givit sitt liv.

Vilken trofasthet.

Är det du?