Finns det relationer som man mår bäst av att avsluta, eller hålla på sparlåga? Det tror jag, annars hade jag nog inte gått igenom en skilsmässa själv. Det är tio år sedan nu och jag hade kommit till den punkten att "Ska det vara så här resten av livet, då vill jag inte leva". Jag funderade aldrig på att ta livet av mig, men insåg att livet var väldigt innehållslöst. Det hade varit på gång under en femårsperiod, så frågan var nog bara NÄR och VEM som skulle ta beslutet. Det blev jag. Och då blev jag från ALLA håll (utom från min lillasyster och min storebror) sedd som "the evil one".

Och det är lite av det konstiga, för ingen av de två hade gått igenom samma sak och vi har aldrig varit tajta eller ställt upp i vått och torrt, men då bara trodde de på mig och mitt handlande.

Tio år sedan och mycket har hänt sedan dess. Jag har blivit starkare, ödmjukare (även om det inte alltid märks), tacksammare för livet och hittat min själsfrände. Jag har också lärt mig att jag inte måste umgås med folk bara av artighet, om de ändå inte tycker om mig. Varför ska jag slösa bort mitt liv på sånt? Eller spendera tid med människor som inte tycker om eller respekterar mina barn?

Min unga vän H-M sa för kanske fem år sedan: "Man kanske inte ska säga det, men jag tycker att du har blivit sååå mycket trevligare efter skilsmässan." Jag levde länge på det. Jag kände att jag var befriad från ett sätt att leva där jag inte fick vara mig själv.

Nu vill jag vara mig själv. Jag vill leva så att andra trivs i min närhet. Jag vill finnas till för den som kanske går igenom det jag har gått igenom. Utan frågor, om jag inte har med det att göra.

Men jag vill inte slösa bort mitt liv med att vara i situationer där allt jag säger och gör betraktas som "fel". Det är nog någon annans plats.