Det är så skönt att köra ett pass i trädgården efter jobbet. Det har varit alldeles för hektiskt på jobbet senaste veckorna, så lite syre när man kommer hem är underbart. Igår fick vi besök till middagen, vilket var väldigt uppskattat. Tänk att man kan finna det upplyftande att prata om olika referenssystem i vetenskapliga uppsatser!

Och så hann vi med lite pyssel i garaget, som också funkar som snickarverkstad. Och VÄRMEN i huset fick jag igång. Det är alltid ett pyssel när poolvärmen ska på/av och husvärmen det motsatta. Men inatt var det varmt i sovrummet, så i morse kom migränen som ett brev på posten...Kanske inte bara därför, men en bidragande orsak, tror jag.

Igår planterade jag de sista vattenväxterna. Hade kommit på det smarta att plantera i stora lökbackar, eftersom de ändå ska tas upp i vår då vi ska täta dammen. De sista funkiorna planterades också och några äpplen plockades upp. Då kom jag på att vi skulle behöva ett riktigt vinteräppelträd, så vi täcker en längre period. Ska prata med mannen om det projektet!

Nu är det bara ett par amaryllisar som ska tas in. Hoppas att de har överlevt de få frostnätter vi har haft, så de har stått i skydd av lite högre växter ganska nära husväggen.

Den sista klematisen gläder oss med sina sista blommor för året. Fin som bara den i sin enkelhet:

Nej, jag känner mig inte som en stjärna, men eftersom jag redan är klar med kvällens skrivande, som jag befarade skulle hålla på fram till midnatt, känns det verkligen som om jag har gjort något bra. Skön känsla, även om ingen annan tycker att jag förtjänar medalj. Men, nu kanske mina gruppkompisar dissar mittkapitel totalt. Då får de göra det. Ikväll är jag i alla fall BÄST!

Roar mig resten av kvällen med lite stickning.

Det började i fredags. Jag åkte förbi Slussport 11, nej det gjorde jag INTE, jag stannade där... och det hade kommit in en massa fint. Jag fick syn på största finaste krukan de hade. "La vie en rose" stod det på den, precis som filmen om Edith Piaf. Nu har jag ju en frankrikenörd i familjen, som älskar den filmen, så den fick det bli. Och så var allt i rullning: Köpte en uppbunden gullranka som passade i, satte upp två gardinstänger, två gardiner... och STORSTÄDADE hennes rum. Ja, hon är nitton år, men hennes städgener är inte fullt utvecklade. Nu pratar vi om ett rum som inte städats ordentligt på ett år, mer än typ dammsugits mitt på golvet...

Hyllor, böcker, byråar, garderoben, skrivbordet, soffan, sängen (som även lagades); ALLT städades, sorterades, slängdes, gjordes grundligt rent och nya hängare kom upp också. Men här kommer det lilla dilemmat: Hon HATAR förändringar. Jag har nästan lärt mig leva med det, men det finns gränser. Så hela helgen har jag skickat meddelanden med små hintar om vad som var på gång, men bara om att jag dammade och dammsög. När hon sedan kom hem väntade jag mig ett utbrott, men hon var jätteglad! Nu är det ju lättare att hålla efter och jag har redan varnat att det ska dammsugas och våttorkas på höstlovet.

(Pst, den som jag tror är hennes mest privata byrå, lämnade jag, så den återstår för henne att fixa.)

Det är ju på lördagar allt ska hända. Veckans hemmafixardag. Och jag lovar att det finns att göra! Om man inte vill fixa dammen när den är istäckt, är det bättre att göra det när den bara är KALL. Så idag får det bli!

Nu är jag laddad.

Något har hänt och jag kan inte riktigt peka på vad det är, men jag ska försöka förklara.

Jag har sovit riktigt bra tre nätter den här veckan. Det brukar hända knappt en gång i månaden annars, så något har gjort att jag har börjat slappna av mer. Det kan vara att jag ännu mer lämnar jobbet på jobbet och absolut inte bär med mig det jobbiga hem. Jag tar inte på mig det som går dåligt, utan inser att det kan vara andras, kanske elevernas, "fel", eller orsak att det inte blir så bra som man har tänkt det.

Det kan också vara att jag ganska ofta prioriterar det som är roligt före det tyngre jobbet, så jag oftare är fulltankad med det positiva när jag sätter igång med slitet. För mig är trädgårdsarbetet det roligare, särskilt nu att få ta in träden i uterummet och att äntligen ha fått in alla guldfiskarna. Jag har liksom räddat sommaren 2014! Lite fix återstår ute, men det är inte livsavgörande för några växter eller djur.

Eller så kan det vara att jag har blivit lite bättre på att plugga intensivt och få undan det, så man kan beta av nästa punkt. Jag lämnar inte mina gruppkompisar i smeten, utan försöker vara konstruktiv och fokuserad.

Och så har jag börjat med jobblistor igen, så alla vet vad som behöver fixas hemma och jag slipper tjata/påminna. När listan är avbockad, kan alla ta helg och alla ser att massor har blivit gjort. Och jag slipper sitta med allt ogjort på en lista i hjärnan.

Idag blev några småprojekt avklarade, så inte allt är kvar till helgen: Sista guldfiskarna blev alltså fångade idag, mellandottern kom över på hårfärgning, hallgarderoben blev inventerad vad gäller skotillgången. (En riktig guldgruva visade det sig.) Och nu kan jag inte skjuta upp läsandet längre...

Ha en fin fredag och helg!

När det är som mysigast att bara softa och planera för helgen, tar jag en lagom lugn kväll och laddar för Öppet Hus på jobbet imorgon. Ingen höjdare att jobba lördag, men jag får ledigt på måndag i alla fall. Fredagseftermiddagen ägnades åt Willys och guldfiskfångdst. Nu tror jag faktiskt att vi har fått upp alla småfiskarna. De stora får mannen ta upp imorgon.

Resten av kvällen ska ägnas åt tunnbrödsbak, eftersom vi ska ha surströmmingsskiva imorgon. Vet att mina brön är uppskattade.

Och så ska jag fortsätta att njuta av värmen. Helt underbart att kunna sitta i uterummet med öppen dörr, den 20 september. Tror bestämt att jag ska försöka njuta hela helgen.

Vad ska du njuta av i helgen?

Det är intressant och samtidigit lite skrämmande att det vid tillsättandet av en ny minister kommenteras att att vederbörande har en kristen tro och åsikter om livets början. Som att det liksom ska ursäktas att det finns ett privatliv med tro, tankar och engagemang som sträcker sig bortom det politiskt korrekta, d.v.s passivt medlemskap i Sv K, fotbollssupporter och till TV-galor.

Tänk om vi skulle ta och se oss omkring och med öppna ögon upptäcka hur många runtomkring oss som är lite utanför ramarna för det som "någon" har klassat som det normala. Tänk om det skulle bli lika okej att framföra en kristen frikyrklig bön, som en buddhistisk vid riksdagens gudstjänst i Storkyrkan.  

Eller har vi kommit så långt i det insnärjda att när en lag har stiftats i Sverige, får vi inte tycka mer, ha några samvetsetänkligheter eller ifrågasätta? Då blir jag rädd!

Jag vill citera Jonas Helgessons tanke från facebook:

"När jag läser en del tidningsartiklar om den nya ministern blir jag faktiskt mörkrädd för Sverige. Jag tänker främst om det med abortfrågan. Hur kan svensken (kanske mediesvensken) tycka så hatiskt illa om de som vill ha en debatt om de 30 000 aborter som årligen görs i detta land. Det övergår hela mitt förstånd. Är verkligen abortfrågan så solklar så alla - som är emot eller vill ha ett ärligt samtal om det - klassas som fullständiga idioter?"

Och om du orkar, tycker jag absolut att du ska läsa artikeln av Eli Göndör från Aftonbladet:

"Vår svenska syn på tro unikt aggressiv"