Kyla (10 grader ÄR kallt på sommaren), duggregn och 90% av Sveriges uppförsbackar i samma landskap, gör i alla fall mig lite mindre pepp att ge mig ut. Men shoppingen på Team Sportia gav i alla fall påfylllning i energiförrådet, med just sådant som jag behöver för att inte säcka ihop. 

Sedan åt vi pizza för att det hade tydligen hunnit bli lunchdags. Vad hände med mina morgonpass som jag hade bestämt att köra? Vi hittade i alla fall en hantverksbutik, med en massa fint från lokala hantverkare. Äntligen har jag fått ett tenn- & renskinnsarmband! Hjortronsylt slank med, eftersom vi har kaffeost i frysfacket och så köpte vi "mjukkakor" en variant av tunnbröd snartlikt det jag brukar baka, men mindre kryddigt. Också en liten pryl till vår prylhylla, där vi samlar souvenirer.

Det fanns sedan ingen återvändo, nu eller aldrig! Jag svirade om och trampade iväg. Vi hade bestämt att mötas vid Polcirkeln och som traditionen bjöd, så blev det fotografering i duggregn. Pär hann även filma lite.

Det är ju helt fantastiskt vilken fingertoppskänsla den mannen har! Vi bestämmer att vi ska träffas om 12 - 15 kilometer, men han står redan efter fyra, då det har varit en hemsk uppförsbacke. Årets bragdmedalj borde gå till honom! (Det är dessutom han som har gjort den lilla insamlingsbarometern där vi kan se hur vi närmar oss målet.)

Eftermiddagens fika blev kaffe med de underbara mjukkakorna. Då visste vi inte vad som skulle vänta...

Jag har ju gnällt lite över tråkiga raksträckor och mördande uppförsbackar, men man ska nog inte önska omväxling, för då KAN det dyka upp en 11 kilomeeter lång vägarbetssträcka med hyvlad, snarare dåligt hyvlad grusväg. Jag hade frusit om händern fram tills dess, men då fick jag jobba, parera och fokusera, så hela jag var genomsvettig. Pär hade stannat precis där det började, men jag tänkte at "vi kör". Om jag hade fått punka, hade jag fått t den andra cykeln med grövre däck, men nu gick det bra. De allra flesta tar mycket hänsyn, när det är varning för stenskott, men det körde förbi en galen bilist, som inte saktade ner alls och körde förbi ganska nära, och när han var bredvid mig smällde det till i bilen och en sten större än en golfboll kom studsande ut på vägen och landade när mig. Tur att inget värre hände.

Jag hade ett samtal med Gud där: "Ge mig nedförsbacke med asfalt." Ungefär så artig var jag. Lite längre fram stod Pär med vätskeflaskan och pekade på 90-skylten lite längre bort. "Där börjar asfalten." Och DÄR kom nedförsbacken. Och 9 km kvar till Kåbdalis, en tydligen ganska känd vintersportort. 

Det blev en ganska bra dag, med 59,8 km, när jag inte kände för att cykla alls imorse.  Nu står vi utanför gamla skolan, där många brukar parkera husvagnar, har rengjort cykeln, duschat varmt och ätit gott. Mysljuset brinner och vi ska snart sova. 

Men först: Idag har vi passerat 5 000:- i insamlingen, med 5694:- och jag är snubblande nära att ha gjort 1/4 av sträckan!!!

Dagens donationer:

Anonym                   200:-

Anonym                   300:-

Anna Enberg            200:-

Sofi Sydvart               60:-

(Och du som undrar hur det går, kan antingen scrolla till tidigare inlägg, eller helt enkelt swisha  till 0709 500146, för barns och ungdomars skolgång i Thailand och Paraguay.)

#helenacyklar  #mittlivsresa    #sydvart

Ibland får man bara bestämma sig. Idag är en sådan dag.

(Bilder till detta inläg kommer senare, vi har problem med överföringen.)

Vi bestämde redan igår att vi skulle turista lite i Jokkmokk idag, efter att ha kört en runda genom stan efter att allt var stängt. Huvudet fattar inte att det är helt ljust klockan 22, och ett gäng killar byggde ny veranda vid pizzerian, som om det var mitt på dagen. Så idag åker vi in, ska kolla på Team Sportia som har utförsäljning, och sedan någon hantverksbutik, bara för att, liksom. Jag har sedan min studietid på Slöjdis velat åka på Marknaden i Jokkmokk som är i början av februari, så jag får väl se det här som ett gott substitut tills vidare.

Igår lämnade vi Gällivare, passerade Dundret och några km efteråt väntade Pär. Vi har en överenskommelse att han ska vänta efter långa uppförsbackar. Och då menar vi låååånga, som i några kilometer eller så. Vi pratade lite om Dundret som vinterskidort, och han förklarade att det var enormt kuperat runt där, det hade han googlat upp. Min akter och mina ben visste det redan!

Vi skulle passera Porjus på vägen, men det var ca 53 km dit, och med ett hemskt illamående på morgonen, lite extra vila, m.m så bestämde vi att ta lunch på vägen dit. En renavskiljningsplats fick bli rastplatsen, och där blåste det så mycket att det var bra att torka tvätten där. Vägen in till Porjus var ju spännande och det är fantastiskt att se dessa samhällen som är uppbyggda kring vattenkraften. Om Porjus skrivs bl.a att den byggdes upp provisoriskt för att kraftverksbyggets personal skulle ha det bra. Det blev så bra att byn finns kvar. Några hus på vägen ut från byn söderut, ser ut som arbetarhus på rad. Lägenhetshus i rött, som är jättepampiga. Där blev jag f.ö omkörd av en kvinna på elcykel. Jobbigt läge.

Efter Porjus kom ALLA nedförsbackar som jag har förtjänat. Vad jag njöt. Jag ÄLSKAR nedförsbackar. Där nynnade jag inte på Bränna Brygga, utan sjöng HÖGT! Sedan åkte jag förbi vägen mot Harsprånget och tog bron över vid Ligga Kraftverk. Eftersom jag hade kollat kartan innan avfärd visste jag att det fanns något som såg ut som en serpentinväg precis efter bron. En serpentinväg som går FRÅN vattnet går INTE nedåt. Det var nog värre än första backen vid Kilpisjärvi! Här hade de t.o.m delat trafiken, så den uppåtgående trafiken körde en längre omväg för att slippa det brantaste. Jag erkänner: Jag gick en bit. Ett par km efter backen väntade Pär och där fotade han Inlandsbanan som gick parallellt med vägen ett tag.

Hjärnan kopplades bort och jag trampade på. Precis som tidigare under dagen, var det inte så mycket trafik, och de allra flesta visade mycket hänsyn. Heder åt tradarförare! Man hör först ett motorljud långt bakom, sedan ett drrruummm, när de kör över mittlinjen. Då vet man att det är lugnt!

Det började duggregna 7 km före Jokkmokk och precis där kom Pär ifatt igen, så jag fick sätta på mig regnjackan. Lite kraftigare duggregn sista kilometrarna in i byn och sedan västerut nästan 3 km mot Skabram Camping & Stugby. Mysigaste camping jag någonsin varit på. Inga parkeringsrutor, men ordning och reda och gott om plats. Flera tyskar och holländare med mastodonttält och det finns även plats i skogsdungen på andra sidan vägen mot sjön. rekreationsplats för stressade och utbrända, där man får klappa kaniner, getter och alpackadjur, samt vaknar av tuppen.

Kvällsmaten blev på Hotell Jokkmokk. Underbar mat men tråkig service. Men man hade ju inte duschat och piffat till sig förgäves!

Med senaste dygnets givare har ni nu donerat 4934:- tillsammans! Alla bidrag är välkomna, de gör skillnad. Och det imponerar djupt på mig alla som skickar sina bidrag, trots att vi inte känner varandra: Tack ALLA!

Anna Ekryd             100:-

Lena Saleemsjö       100:-

Maribell Svärd         100.-

Josefine Andin         250:-

Pernilla Vejsholt       100:-

Josefine Hedlund     100:-     (Tack att du delar bloggen!)

Jenny Berggren       100:-

Frida Gunnar           100:-

Magdalena Hjers      150:-

Anonym                  200:-

Anonym                  100:-

Sofi Sydvart             97:-

Anonym                   50:-

Jennifer Jansson       200:-

#helenacyklar    #mittlivsresa     #sydvart

Gårdagens resa hade ett mål: Scandic i Gällivare, en sträcka på 151 km dit. Vägen mellan Övre Soppero och Vittangi var kuperad, men inga dödarbackar. Sedan kom sträckan mellan Vittangi och Svappavaara. Rena döden! 24,5 km uppförsbacke, smyglutande. Efter 10 km kom rastplatsen Supartallen, och jag fattar varför man behöver stanna där! Sedan fortsatte det uppåt så gott som hela tiden fram till Svappavaara-skylten. Där började det luta neråt, ca 500 meter till stoppskylten vid avtagsgäen mot Gällivare. Strax därefter stod Pär med färdig lunch: Pasta med lax och spenat. Gottgott! Och 76 km avverkade av dagens beting.

Vi gjorde många stopp under vägen, särskilt de sista 7 milen. Det är lite läskigt att cykla på 100-väg utan vägren, med malmtransporter med släp som svishar förbi. Men yrkesförarna är sällan något problem, jag har bara haft två läskiga omkörning av sådana, en buss i linjetrafik och en LÅNG-tradare som körde faarligt nära. Annars håler de ut, eller lägger sig på bra avstånd bakom och väntar på fritt för omkörning. Då är det värre med personbilar och husbilar. Flera tutar och kör om väldigt snävt. Husvagnsförarna håller ut. Min egen ovetenskapliga undersökning.

Strax efter Svappavaara igår kom jag till ett vägbygge med trafikljus och lots. Jag fick vänta och kunde då glida förbi några bilar på högersidan, så jag hamnade bakom en husbil. Sedan fick jag trampa på, vill jag lova! Nästan hela kön hann köra om mig på sträckan, som var kansk 1,5 km. Sedan hade jag ingen trafike bakom mig i 7 km. Härligt, trots det räfflade underlaget. 

Pär kom ifatt mig i den andra konvojen och vi hade bestämt rast vid Kalixälven. Där kunde han fylla på vatten i husbilen. Från en KRAN, inte från älven, medan jag testade mina språkkunskaper på ett übersocialt tyskt par i 80-årsåldern. Vi förstod varandra i alla fall. En av servicetjejerna på platsen berättade om andra bra stopp på vägen ett par mil fram.

Flera korta stopp då jag bara bytte tröja och drack lite extra, vilket är livgivande. Det är runt 10 grader här, så det är svårt med kläder. Jag har klarat mig från något värre regn, så jag har bara träningströja, tunnfodrad skaljacka och tunn luva under hjälmen. Buff i halsen för att skydda axel och hals mot drag, samt vindbyxor utanpå cykelbyxorna. Reflexresår nedtill på byxorna. Windfree öronmuffar för att slippa vindbruset och det värsta trafikljudet, men jag hör när bilarna kommer. Och så glasögon. Inte mot solen, för den var bara framme sista 20 minuterna in mot Gällivare, utan mot vind, myggor och annat fnas som kan komma flygande.

Sedan kom ju målet: Scandic Gällivare. Efter service på cykel, kom vi in på hotellet kl 21:12. Då fick vi välja mellan att äta, köket stängde kl 21:30, eller jacuzzi, som stängde kl 22:00. Jorden snabbaste dusch innan middag blev det. Sedan renskavsgryta. SÅÅÅÅÅÅÅÅÅ gott och jag åt massor! Var sedan rätt lättsövd, kan jag lova!

Pengar har kommit in på swishnumret 0709 500146 (mitt nummer)

Skriv Cykla i meddelandefältet, eller Cykla Anonym, om du inte vill att ditt namn ska visas.

Jag försöker lägga upp varje dag hur mycket som har kommit in, så ni kan kolla det. Ni får scrolla i bloggen för en beskrivning av projekten!

Senaste dygnets donationer:

Anonym                         50:-

Eva Furingsten Wåhlberg 100:-

Mats Johansson              200:-

Anonym                         100:-

Inger & David                 200:-

Therese Wallström          200:-

Sofi Sydvart                   150:-

Siv Nilsson Mäki             100:-

Gunilla Engström            200:-

Anonym                          50:-      (Tack för pepp!)

Bo Rynningsjö                200:-

Tack alla fina, underbara, ni gör skillnad!

Och ni som tror på att bön gör skillnad, bed gärna för min vänstra axel och mina knän. 54-årskroppen gör sig påmind.

Vilken dag!

Vaknade i morse till duggregn och nedkyld husbil. Värmen under ulltäcket var underbar och inombords blev jag alldeles varm av att en vän hade swishat till projektet redan innan jag kommit ur nattlinnet. Härliga människa   ! Det har droppat in fler bidrag under dagen och jag kommer redovisa dem sist i inlägget.

(Förlåt för stora bilder...)

Vår färd började med en båttur från Kilpisjärvi över sjön, till svenska sidan, sedan en promenad på 3 km till Treriksröset. Vägen var geggig och ganska hal, och eftersom jag hade frusit på båten, tog det tid innan tår och fingrar blev varma. Pär och jag fikade med bästa utsikten på mycket lång tid, sedan skildes våra vägar: Pär gick tillbaka till båten och jag satte av genom Malla Naturpark. Inte helt lätt att gå där, då det var mycket stenigt på den utmärkta leden och ganska ofta sammanföll stigen med grunda bäckar. Har aldrig varit så tacksam över mina fula gummikängor! På två ställen fick jag vada över strömt vatten, men stenarna var inte hala, så det gällde bara att hitta de som låg någorlunda ytligt. 

När jag kom till den stora forsen som var efter ca 2/3 av vägen, var det många där och fotograferade. Jag pratade med ett sällskap för att kolla hur långt det var kvar (hade glömt kartan i husbilen). Då berättade de att de hade träffat en mamma som hade tappat bort sitt barn. Ojoj, vad det tog tag i mig. Jag bad till Gud om att hon skulle hittas, men gick sedan ganska långsamt och hölll uppsikt. Några kilometer senare mötte jag två killar i teddy-onepiece med öron och ögon på luvorna. Killarna var i 25-årsåldern. Vi pratade om vattnet, och om det var drickbart. Sedan nämnde jag om barnet. Då sade de att de hade hittat flickan gråtande i skogen neråt parkeringen och hjälpt henne tillrätta. Jag ökade farten, stötte på en vacker ren med stora horn, som jag fotade, samtidigt som jag trampade snett och gjorde illa knät.... typiskt!

Nere i husbilen serverade mannen ravioli och sallad, samt kaffe på maten. Göttgött!

Jag bytte om till cykelkläder av den varmare sorten (vi har +6 grader) och trampade iväg. Vi hade bestämt att vi skulle träffas efter de hemska backarna, för de vill jag inte ha kvar tills imorgon. Nu har jag ingen prestige utan tycker att man får gå uppför hemska backar... Men jag tänkte att jag skulle köra fram till första parkeringen, sedan såg jag den andra och tänkte att jag kunde lika gärna ta dit också.... sedan körde jag hela vägen upp, sittande, på låg växel. Flåsade som en astmasjuk... ja just det, jag HAR ju astma! Precis när jag kom ovanför backen, kom mannen ifatt och tutade. Jag gjorde svängtecken och körde in på rastplatsen som var precis där. Dödligt kissnödig, törstig och genomsvettig. Bytte jacka och drack en halv liter vatten. Gick på toa i husbilen och upptäckte att jag hade gjort det absoluta misstaget att ha trosor under cykelbyxorna. SÅ oproffsigt! Och ändå gick det helt okej, utan skav.

Nu har jag avverkat 43 km på cykeln, förutom de 11 km som jag gick genom Malla. (Vilket tog 3 h 22 min, trots vad tjejen i receptionen sa; 4 - 5 timmar).

Har dessutom hunnit duscha i husbilen i den lånade campingduschen (en påse man hänger upp), och meka gasolvärmen så den funkar igen. Varmt te var gott ikväll. Hoppas på grillning imorgon!

Och här kommer dagens inswishade bidrag:

Annica Andersson            200:-

Sara Skagerström            150:-

Linda Lagerqvist              100:-

    #helenacyklar    #mittlivsresa     #sydvart      #treriksröset

Det finns ju många anledningar till att man kan göra en sådan här vansinnig/kul/underbar/sanslös resa. En av dem är ju helt enkelt att det har varit en dröm i många år, och jag vill inte dö nyfiken, utan uppfylla så många av drömmarna som jag bara kan, utan att det går överstyr. En annan är att jag lever efter att "man äger sin hälsa" så långt det är möjligt. Det medför att det här är också en belöning till mig själv efter att ha gåt ner 15 kg under ett års tid. Den största och djupaste anledningen är att jag vill göra skillnad för andra. Jag vill få så mycket uppmärksamhet och dra den till de projekten som jag vill stödja, för människor som inte har lika bra ekonomiska förutsättningar som vi i Sverige.

Man får tycka vad man vill om humanitära hjälpinsatser, men barns rätt att gå i skolan är okränkbar! Jag har letat upp tre projekt som jag vill stödja och efter att ha samarbetat med organisationen som är ansvarig för dessa, så litar jag till 100% på att pengarna kommer fram och inte fastnar hos någon generaldirektör med fett arvode. Pengarna kommer att fördelas mellan de olika projekten, och de har en viss budget, så om ett projekt blir fulltecknat, så går pengarna automatiskt över till de andra.

Jag ska presentera projekten kort här, med länkar så du kan läsa mer (snart kommer också bilder från de olika projekten):

1) Barn från minoritetsfolk i Thailand får hjälp till skolgång, där de inte har haft möjlighet förut. 

http://efk.se/varlden/hitta-projekt/asien/thailand/ge-barn-ratt-till-skolgang.html

2) Barn från utstött minoritetsfolk får gå i förskola och lära sig både sitt eget språk och thailändska för att ha en chans att klara skolan.

http://efk.se/varlden/hitta-projekt/asien/thailand/forskola-pa-minoritetssprak.html

3) Studenter i Paraguay som får stipendium för att läsa på gymnasium och universitet, vilket de inte skulle haft ekonomisk möjlighet till annars.

http://efk.se/varlden/hitta-projekt/latinamerika-och-iberiska-halvon/paraguay/fattiga-far-mojlighet-till-hogre-utbildning.html

Du kan bidraga med så mycket eller så lite du vill, eller inte alls, men jag bidrager med blod, svett och tårar, samt ett och annat skavsår, så slipper du cykla, men kan känna att du gör en insats. Fair deal?

Jag kommer vara så öppen som möjligt med detta, utan att lämna ut namn på dem som inte vill. Din gåva swishas till

0709 500146 (mitt nummer: Helena Sydvart)

Sedan skriver jag för varje dag upp hur mycket som har kommit in och av vem. Vill du inte ha ditt namn utskrivet här, så skriver du "Cykla, anonym" i meddelandefältet. Om det är okej att ditt namn syns i listan, så skriver du bara "Cykla" i meddelandefältet. Alla som har swishat kan sedan gå in och kolla varje dag, så att deras summa finns med.

När jag går i mål i Smygehuk kommer jag efter 48 timmar att summera vad som har kommit in och skicka detta till projekten som administreras och organiseras av EFK (Evangeliska Frikyrkan). Min kontakt där heter Maria Finnevidsson, och hon har jobbat under många år med Barns rättigheter i Asien.

Vad kan då vara ett rimligt mål? Jag slår till och säger 50 000:-. Nu har jag spännt bågen högt. Jag trampar, stöttar du?

#helenacyklar  #mittlivsresa   #sydvart  #barnsrättigheter

Idag har vi varit med om fantastiska naturupplevelser på vår resa. Det är knappt att jag kan ta in att vi nu har tagit oss ändå upp till Kilpisjärvi, genom att passera alla Sveriges nordliga landskap och sedan passerat gränsen in i Finland vid Karesuando. För er som kan ungefär lika mycket som jag kunde innan jag började snöa in på den här resan, så har Karesuando haft två delar, en å vardera sidan om Muonioälven, men när Finland blev eget och gränsen mellan länderna drogs mitt i älven, blev det två orter, med namnet Kaaresuvanto på finska sidan,  men också ett samiskt namn, Gárasavvon. 

Allt var frid och fröjd så långt... Vi kom fram till campingen, Kilpisjärven Retkeilykeskus och skulle checka in. Vi fick prisuppgifter för båtturen ut till Treriksröset och det fanns för både enkel och t.o.r Perfekt, eftersom Pär ska åka med båten tillbaka, (hämta husbilen, laga mat och möta mig) och jag går genom Malla Nationalpark. 11 km brukar jag gå hem från jobbet så det vet jag ju ungefär hur lång tid det tar; 1,5 - 2 timmar. Men det är här jag inte riktigt drar högbinsten i tankelotteriet: Att gå hem från jobbet, äröver Östgötaslätten och på kanalbanken utmed Göta Kanal, med TRE uppförsbackar på hela sträckan. Malla är ju som en berg- och dalbana! 11 kilometer är INTE lika med 11 kilometer! Tjejen i receptionen sa att det brukar ta 4 - 5 timmar... Pär kommer ju hinna laga en trerätters under tiden!!!

Jaja, har jag sagt att jag ska göra det, så ska jag. Frågan är bara hur långt jag orkar och hinner cykla efter det. Man kan helt klart säga att det spräckte min planering. 

På plussidan ligger ändå den här godingen, som vi mötte när vi rekade området. (Vi tog en sväng in i Norge och tillbaka in i Finland igen.) Over and out!

#helenacyklar #mittlivsresa #sydvart

Uppstigning 5:30 för att stänga av värmen i husbilen, dusch, torka på nattlinnet, då badlakanet var kvar i husbilen (man är ju van, som gammal lägerräv). Frukosten intagen och nu ska bara avloppet tömmas innan vi drar ut på vägen för att köra de sista 62 milen till Kilpisjärvi. Då har vi kört 174 mil sedan vi startade i lördags kväll efter bröllopsfesten. 

På vägen upp ska vi stanna till vid någon mataffär också, för man kan inte leva utan yoghurt!

Jag, det är tur att jag är gift med en f.d busschaufför! Igår drog vi iväg direkt efter bröllopet i Göteborg, och sov vid Hassle kyrka, norr om Mariestad. En sträcka på 18 mil hann vi avverka, innan vi tyckte att det var natt. Lite sovmorgon blev det i morse, så vid halv nio var vi på väg igen och halv tio ikväll checkade vi in på Skellefteå Camping, efter 94 mil. Så vår planering för imorgon är en tidig start för att avverka de sista 62 milen och ändå få tid att turista lite i Kilpisjärvi under eftermiddagen. Det är minsann inga långa raster vi har tagit under dagen!

Planerna för min start har ändrats något, jag vet inte om jag har skrivit om det. Men... man får ju inte cykla i Malla Naturreservat, så vi planerar att göra enligt följande: Båt från Kilpisjärvi över sjön, till bryggan på svenska sidan, sedan en promenad på 3 km upp till Treriksröset. Jag kommer sedan gå de 11 kilometrarna genom Malla, fram till parkeringen norr om Kilpisjärvi, där Pär möter mig... med färdiglagad lunch, eftersom han har åkt båten tillbaka. Det var det bästa alternativet, annars hade jag varit tvungen att cykla t.o.r Kilpisjärvi - Treriksröset genom Norge, en sträcka på 2 x 2,4 mil i inte helt lättcyklad terräng. Jag valde att börja med promenaden.

Sedan ska jag cykla de 11 milen ner till Karesuando under dagen... eller framåt natten. Det är ju MIDNATTSSOL!

Men nu ska jag somna till ljudet av regn mot husbilstaket. Och sedan kommer det bara vara sol och fint väder i två veckor.

Eller hur???    u