Vilken dag!

Vaknade i morse till duggregn och nedkyld husbil. Värmen under ulltäcket var underbar och inombords blev jag alldeles varm av att en vän hade swishat till projektet redan innan jag kommit ur nattlinnet. Härliga människa   ! Det har droppat in fler bidrag under dagen och jag kommer redovisa dem sist i inlägget.

(Förlåt för stora bilder...)

Vår färd började med en båttur från Kilpisjärvi över sjön, till svenska sidan, sedan en promenad på 3 km till Treriksröset. Vägen var geggig och ganska hal, och eftersom jag hade frusit på båten, tog det tid innan tår och fingrar blev varma. Pär och jag fikade med bästa utsikten på mycket lång tid, sedan skildes våra vägar: Pär gick tillbaka till båten och jag satte av genom Malla Naturpark. Inte helt lätt att gå där, då det var mycket stenigt på den utmärkta leden och ganska ofta sammanföll stigen med grunda bäckar. Har aldrig varit så tacksam över mina fula gummikängor! På två ställen fick jag vada över strömt vatten, men stenarna var inte hala, så det gällde bara att hitta de som låg någorlunda ytligt. 

När jag kom till den stora forsen som var efter ca 2/3 av vägen, var det många där och fotograferade. Jag pratade med ett sällskap för att kolla hur långt det var kvar (hade glömt kartan i husbilen). Då berättade de att de hade träffat en mamma som hade tappat bort sitt barn. Ojoj, vad det tog tag i mig. Jag bad till Gud om att hon skulle hittas, men gick sedan ganska långsamt och hölll uppsikt. Några kilometer senare mötte jag två killar i teddy-onepiece med öron och ögon på luvorna. Killarna var i 25-årsåldern. Vi pratade om vattnet, och om det var drickbart. Sedan nämnde jag om barnet. Då sade de att de hade hittat flickan gråtande i skogen neråt parkeringen och hjälpt henne tillrätta. Jag ökade farten, stötte på en vacker ren med stora horn, som jag fotade, samtidigt som jag trampade snett och gjorde illa knät.... typiskt!

Nere i husbilen serverade mannen ravioli och sallad, samt kaffe på maten. Göttgött!

Jag bytte om till cykelkläder av den varmare sorten (vi har +6 grader) och trampade iväg. Vi hade bestämt att vi skulle träffas efter de hemska backarna, för de vill jag inte ha kvar tills imorgon. Nu har jag ingen prestige utan tycker att man får gå uppför hemska backar... Men jag tänkte att jag skulle köra fram till första parkeringen, sedan såg jag den andra och tänkte att jag kunde lika gärna ta dit också.... sedan körde jag hela vägen upp, sittande, på låg växel. Flåsade som en astmasjuk... ja just det, jag HAR ju astma! Precis när jag kom ovanför backen, kom mannen ifatt och tutade. Jag gjorde svängtecken och körde in på rastplatsen som var precis där. Dödligt kissnödig, törstig och genomsvettig. Bytte jacka och drack en halv liter vatten. Gick på toa i husbilen och upptäckte att jag hade gjort det absoluta misstaget att ha trosor under cykelbyxorna. SÅ oproffsigt! Och ändå gick det helt okej, utan skav.

Nu har jag avverkat 43 km på cykeln, förutom de 11 km som jag gick genom Malla. (Vilket tog 3 h 22 min, trots vad tjejen i receptionen sa; 4 - 5 timmar).

Har dessutom hunnit duscha i husbilen i den lånade campingduschen (en påse man hänger upp), och meka gasolvärmen så den funkar igen. Varmt te var gott ikväll. Hoppas på grillning imorgon!

Och här kommer dagens inswishade bidrag:

Annica Andersson            200:-

Sara Skagerström            150:-

Linda Lagerqvist              100:-

    #helenacyklar    #mittlivsresa     #sydvart      #treriksröset

God morgon, vänner, supporters, följare, understödjare, och övriga underbara: Idag bär det av!

Natten har innehållit duggregn i omgångar, men just nu är det uppehåll. Kl 10:00 finsk tid (9:00 svensk) avgår båten mot Treriksröset. Bara på andra sidan vägen från campingen, så vi har koll på det.

Jag har plockat bland kläder och kommit fram till att längdåkarbyxorna blir bra, utan underställ, för de är varmare än jeans och det är +6 grader ute, utan vind. Underställströjan blir det, tunn tröja över och nya regnställsjackan, som andas. Buff och handskar, med vattentätt överdrag. Sedan har jag mina korta gummikängor med ullsockor i. Inte lika smidigt som löparskor, men där får torkan segra, då jag inte har koll på underlaget.

Har också packar ner karta, kompass, cykeldator (för att ni ska kunna följa färden), mobil, extra batteri och matsäck. Och så tar jag med Pär, den bästa!

Och så något helt fantastiskt: Det har redan kommit in 320:- till projekten! Innan jag ens hade krupit ur sängen. Ikväll kommer listan över dagens inkomna pengar, håll ut tills dess!

Ni som vaknar nu, kola förra inlägget!

Det finns ju många anledningar till att man kan göra en sådan här vansinnig/kul/underbar/sanslös resa. En av dem är ju helt enkelt att det har varit en dröm i många år, och jag vill inte dö nyfiken, utan uppfylla så många av drömmarna som jag bara kan, utan att det går överstyr. En annan är att jag lever efter att "man äger sin hälsa" så långt det är möjligt. Det medför att det här är också en belöning till mig själv efter att ha gåt ner 15 kg under ett års tid. Den största och djupaste anledningen är att jag vill göra skillnad för andra. Jag vill få så mycket uppmärksamhet och dra den till de projekten som jag vill stödja, för människor som inte har lika bra ekonomiska förutsättningar som vi i Sverige.

Man får tycka vad man vill om humanitära hjälpinsatser, men barns rätt att gå i skolan är okränkbar! Jag har letat upp tre projekt som jag vill stödja och efter att ha samarbetat med organisationen som är ansvarig för dessa, så litar jag till 100% på att pengarna kommer fram och inte fastnar hos någon generaldirektör med fett arvode. Pengarna kommer att fördelas mellan de olika projekten, och de har en viss budget, så om ett projekt blir fulltecknat, så går pengarna automatiskt över till de andra.

Jag ska presentera projekten kort här, med länkar så du kan läsa mer (snart kommer också bilder från de olika projekten):

1) Barn från minoritetsfolk i Thailand får hjälp till skolgång, där de inte har haft möjlighet förut. 

http://efk.se/varlden/hitta-projekt/asien/thailand/ge-barn-ratt-till-skolgang.html

2) Barn från utstött minoritetsfolk får gå i förskola och lära sig både sitt eget språk och thailändska för att ha en chans att klara skolan.

http://efk.se/varlden/hitta-projekt/asien/thailand/forskola-pa-minoritetssprak.html

3) Studenter i Paraguay som får stipendium för att läsa på gymnasium och universitet, vilket de inte skulle haft ekonomisk möjlighet till annars.

http://efk.se/varlden/hitta-projekt/latinamerika-och-iberiska-halvon/paraguay/fattiga-far-mojlighet-till-hogre-utbildning.html

Du kan bidraga med så mycket eller så lite du vill, eller inte alls, men jag bidrager med blod, svett och tårar, samt ett och annat skavsår, så slipper du cykla, men kan känna att du gör en insats. Fair deal?

Jag kommer vara så öppen som möjligt med detta, utan att lämna ut namn på dem som inte vill. Din gåva swishas till

0709 500146 (mitt nummer: Helena Sydvart)

Sedan skriver jag för varje dag upp hur mycket som har kommit in och av vem. Vill du inte ha ditt namn utskrivet här, så skriver du "Cykla, anonym" i meddelandefältet. Om det är okej att ditt namn syns i listan, så skriver du bara "Cykla" i meddelandefältet. Alla som har swishat kan sedan gå in och kolla varje dag, så att deras summa finns med.

När jag går i mål i Smygehuk kommer jag efter 48 timmar att summera vad som har kommit in och skicka detta till projekten som administreras och organiseras av EFK (Evangeliska Frikyrkan). Min kontakt där heter Maria Finnevidsson, och hon har jobbat under många år med Barns rättigheter i Asien.

Vad kan då vara ett rimligt mål? Jag slår till och säger 50 000:-. Nu har jag spännt bågen högt. Jag trampar, stöttar du?

#helenacyklar  #mittlivsresa   #sydvart  #barnsrättigheter

Idag har vi varit med om fantastiska naturupplevelser på vår resa. Det är knappt att jag kan ta in att vi nu har tagit oss ändå upp till Kilpisjärvi, genom att passera alla Sveriges nordliga landskap och sedan passerat gränsen in i Finland vid Karesuando. För er som kan ungefär lika mycket som jag kunde innan jag började snöa in på den här resan, så har Karesuando haft två delar, en å vardera sidan om Muonioälven, men när Finland blev eget och gränsen mellan länderna drogs mitt i älven, blev det två orter, med namnet Kaaresuvanto på finska sidan,  men också ett samiskt namn, Gárasavvon. 

Allt var frid och fröjd så långt... Vi kom fram till campingen, Kilpisjärven Retkeilykeskus och skulle checka in. Vi fick prisuppgifter för båtturen ut till Treriksröset och det fanns för både enkel och t.o.r Perfekt, eftersom Pär ska åka med båten tillbaka, (hämta husbilen, laga mat och möta mig) och jag går genom Malla Nationalpark. 11 km brukar jag gå hem från jobbet så det vet jag ju ungefär hur lång tid det tar; 1,5 - 2 timmar. Men det är här jag inte riktigt drar högbinsten i tankelotteriet: Att gå hem från jobbet, äröver Östgötaslätten och på kanalbanken utmed Göta Kanal, med TRE uppförsbackar på hela sträckan. Malla är ju som en berg- och dalbana! 11 kilometer är INTE lika med 11 kilometer! Tjejen i receptionen sa att det brukar ta 4 - 5 timmar... Pär kommer ju hinna laga en trerätters under tiden!!!

Jaja, har jag sagt att jag ska göra det, så ska jag. Frågan är bara hur långt jag orkar och hinner cykla efter det. Man kan helt klart säga att det spräckte min planering. 

På plussidan ligger ändå den här godingen, som vi mötte när vi rekade området. (Vi tog en sväng in i Norge och tillbaka in i Finland igen.) Over and out!

#helenacyklar #mittlivsresa #sydvart

Uppstigning 5:30 för att stänga av värmen i husbilen, dusch, torka på nattlinnet, då badlakanet var kvar i husbilen (man är ju van, som gammal lägerräv). Frukosten intagen och nu ska bara avloppet tömmas innan vi drar ut på vägen för att köra de sista 62 milen till Kilpisjärvi. Då har vi kört 174 mil sedan vi startade i lördags kväll efter bröllopsfesten. 

På vägen upp ska vi stanna till vid någon mataffär också, för man kan inte leva utan yoghurt!