Jag blir lätt irriterad. Särskilt på långsamma människor eller när folk slösar med min tid. Mitt tålamod är inte så välutvecklat i de situationerna.

Och så är det det här med frukostar... Det är jag som fixar dem, alltid, på helgerna. Vissa dagar går jag loss på kokta ägg, äggröra, alla pålägg, grönsaker, kaffe och extra allt. Om jag har tur kommer ungarna, en efter en, under någon timmes tid... Och mannen allra sist. Han är inte så morgonpigg, kan man säga, så frukostar äter vi aldrig tillsammans om vi inte bor på hotell.

Nu har jag bestämt mig för att sluta irritera mig. Jag gör kaffe till mig och äter det jag vill ha, även om det innebär att en del grejer tar slut för de andra. Sedan får väl de äta när de vill. Villkoret är att de ska vara hungriga när lunchen serveras, för den är det inte drop-in på.

Så nu har jag druckit upp mit kaffe och tänker plocka undan frukosten. Och det är fortfarande dödstyst i huset.

En annan frukost, när det var lite varmare ute... Snart så

Det är något med mig och nycklar, glasögon, mobil och tofflor. Vi befinner oss sällan på samma plats, när det är dags för det. Jag har en spegelhylla i hallen där jag lägger av mig glasögonen, när jag kommer ihåg... Vilket är alltför sällan. Nycklarna ligger nästan alltid i nyckellådan i garderoben. Mobilen ligger... där jag senast lade den. Och tofflorna, de finns också någonstans. Man kan ju tro att man har löst problemet genom att ha tre par tofflor, men det har absolut inget samband.

I morse blev jag närmast chockerad, när jag påträffade TVÅ par tofflor precis framför toastolen i badrummet. Anar jag en ljusning på mitt slarv?

(Notera påskmattan i badrummet!)