Vad jag har åstadkommit idag kan bara beskriva med ordet "revenge".

Det känns sååååååååååå bra!

Ska sova nu, tar med mig huvudvärken och gömmer den under kudden.

Till föräldramötet igår skulle en del planeras. Min kollega gjorde en PP, jag gjorde schema över utvecklingssamtalen till nästa vecka, vi synkade tankar och pratade med kollegor och rektorn. Tolkar var bokade och nästan alla elever och föräldrar kom. Ganska lyckat och jag har sovit gott inatt, vilket är ett bra tecken.

Nästa tisdag ska hela skolan ha utvecklingssamtal och tills på fredag ska alla omdömen om eleverna vara skrivna. Jag ska bara skriva 58 stycken, men i dem ska det också stå vad eleven behöver göra för att nå betyg, antingen ett godkänt betyg eller högre. Det blir mycket Copy+Paste, för att täcka alla kriterier.

För mina egna kf-elever, 13 stycken, ska jag dessutom sammanfatta alla andra lärares omdömen, skriva IUP (individuell utvecklingsplan), samt, då det saknas betyg, Åtgärdsprogram. Lite krångliga blanketter och det är viktigt att rätt sak står på rätt plats.

Det som är intressant i pappersexercisen, är att alla åtgärder ska vara mätbara och det är saker som skolan ska utföra. Är det någon som ser något konstigt i det? Ansvaret ligger helt på skolan... Inget på eleven eller vårdnadshavare.

Vart tog ansvaret för det egna lärandet vägen?

Och i vilken kurs på Lärarhögskolan ska man lära sig den fina varianten av "ordbajseri" som hela blankettsystemet handlar om?