Jag tycker att det är jättehäftigt med härliga bilder som länkas vidare på Facebook. Katter länkar jag själv aldrig vidare, men mycket som är gulligt/tänkvärt/djupt, eller som driver med själva konceptet kvinna vs man. Mest för att jag kan se mycket av det hos mig själv eller nära i min omgivning.

Idag fanns en underbar bild på en kille med Downs syndrom:

Visst är bilden underbar!?

Och i mitt verkliga liv, träffar jag på så många olika "sorters" människor. Jag gillar mångfalden! I mer än 25 år har jag jobbat ideellt med människor med olika funktionshinder. Och idag slog mig tanken: Tycker jag om dem (ursäkta ihopklumpandet) tack vare att de har ett funktionshinder eller trots det? Eller har funktionshindret inte ett dugg med graden av omtyckande att göra?

(Snälla, förstå mig rätt, ni som inte är så insatta!)

Jag måste nog erkänna att en del är så lätta att tycka om, kanske för att de har en extra kromosom, eller något annat som gör deras personlighet helt underbar. Men andra har liksom sitt annorlunda sätt att vara, emot sig.

PRECIS SOM ALLA VI ANDRA NORMALSTÖRDA!

Och det här har jag gått och funderat på... Jag tror helt enkelt att jag tycker om väldigt många för att jag har lärt känna dem. Det är personligheten som räknas och funktionshindret spelar liksom ingen roll.

Nu tänker jag inte nämna namn, eftersom jag sälla gör det här på bloggen. Men ni vet vilka ni är och ni berikar mitt liv och ibland saknar jag er så mycket att jag alltid skulle vilja ha första veckan i juli i min kalender!

Snart är vi där!