Det har varit begravning idag. Jag klarade inte av att gå, p.g.a ett par anledningar. Min mellandotter åkte dit med sin pappa. Det var pappans bästa vän, som hade dött i en mc-olycka för ett par veckor sedan. Tre döttrar blir nu ensamma med sin mamma. Jag sjöng på deras bröllop för drygt 20 år sedan. När barnen var små var vi väldigt nära.

Jag fick höra om en otroligt vacker begravningsgudstjänst, när dottern kom hem. Väldigt många fina minnen ha jag kvar. Men det gör ont, när en vän får sluta alldeles för tidigt.

Det gör ont, när jag tänker på familjen.

Jag hoppas på ett återseende, men nu gör det ont.

Missade att ta med fikabananen till kursen och höll på att försmäkta. Kom hem och åt fyra morötter innan kören, ett stopp på tio minuter ca...

När vi kom hem från kören (som mannen åker direkt till ifrån Falun) så packade han upp två CAESARSALLADER! Vi delade på en... Nu är jag mätt och glad!

Jag brukar inte säg till folk att de ska ta sig i kragen, för det är inte så ofta man vet varför folk inte orkar rycka upp sig.

Men idag gjorde jag det. Jag sa till mig själv.

Vi har schemalagt en kamratrespons på våra essäer och om jag inte kan vara med idag, så raserar det hela gruppens schema. Har använt alla tillgängliga medikamenter, vilat lite och ätit ordentlig lunch. Nu är det dags att kolla igenom det sista, sedan åka.

Ikväll får det bli tidig läggning, så jag orkar jobba länge imorgon.

Jag känner mig inte som världens fräschaste, men jag håller ihop. Det är väl det som räknas?

Att ha migrän är inte kul.

Jag kan må urdåligt upp till tre dygn. Det är inte bara den ihållande värken, utan också det konstanta illamåendet och att magen verkligen lever sitt eget liv. Inatt tog jag sömntablett för att få sova en hel natt, men vaknade ändå före halv fem av värken. Då gick jag upp och tog starkaste dosen av medicin och försökte somna om. Det gick sådär...

När väckningen pep, stängde jag av och gick upp och ringde och sjukanmälde mig. Sedan satte jag mig vid datorn och skickade iväg en lektionsplanering. Jag hade gjort klart det mesta innan jag lade mig igår, men inte skrivit ner det. Så det gick fort.

Nu är jag mest irriterad över att jag inte har tillräckligt med tid att skriva bedömningarna om eleverna. Det skulle jag gjort idag på jobbet, för en klass. Så imorgon måste jag vara frisk!

Känner mig lite bättre, men är fortfarande illamående. Ska kurera med lite mer sömn.

Passar på att tvätta favoritjeansen, när jag ändå inte behöver dem.

Man vill ju förnya sig ibland.

Två nya klänningar inhandlade:

Förra veckan utspann sig en intressant sms-konversation, när dottern var hemma på studiedag:

(Jag:)

-Du får 100:- om du städar hela köket.

-200:- och jag städar hallen också.

-Men då ska badrummet ingå.

...Kom hem till ett nystädat hus, vilket var oerhört stressbefriande.

Vi tar en favorit i repris den här veckan, så nu sitter jag i soffan och ska läsa det sista inför morgondagens kurs, samt göra en liten översättning för jobbet.

Dottern blir glad och jag blir glad.

Idag åkte jag hem direkt efter sista lektionen. Det är sällan jag brukar komma iväg så snart, utan det brukar bli extra tid. Men mannen var kvar hemma, innan han skulle fara iväg norröver. Vi åt tillsammans, värmda rester från igår, sedan åkte han.

Jag blev sittande vid datorn och jobbade klart med en del som släpade efter. En bedömningsmatris för engelska år 9 och en översättning av en text. Lite mysig musik fick jag igång, så det flöt på.

Nu är jag ganska trött och ska snart krypa ner i sängen.

Kollar bara på ett avsnitt av "Ung & bortskämd". Som tur är, är det långt från min verklighet... i alla fall privat!

Man undrar ibland...

De senaste veckorna verkar hela Östergötlands bestånd av långsamtgående fordon ha haft en pakt. Alla åker på den 10 km långa landsvägen, som har minst 7 busshållplatser på vägen in till stan, utan att stanna EN ENDA GÅNG för att släppa förbi trafik. Och det är ju inte så att de kör vid tiotiden på förmiddagen, utan mellan sju och åtta, när "alla" ska in till stan.

Är det någon slags "vi ska minsann träna alla bilister i tålamodsprövande aktiviteter", eller vad handlar det om?

Och varför åker de aldrig åt andra hållet?